tisdag 22 september 2015

Avskaffa SKL, Landstingen och AT, förstatliga ST-utbildningen

SKL går emot regeringens utredare om att avskaffa dagens AT-tjänst till förmån för en mer sammanhållen läkarutbildning som leder till legitimation utan fördröjning. Bland annat anser man AT-läkare utgör en viktig grund för rekrytering.
Hur ska man se på SKL som aktör? SKL är inte demokratiskt styrt - det är en samverkansform som står utanför demokratisk kontroll - vi röstar inte på vilka som skall leda SKL eller hur de ska agera. En offentlig kartell om man så vill. SKL's åsikt om AT-tjänst vittnar om att man i första hand ser till produktion och landstingens kostnad, inte kvalitet och långsiktighet.

Frågan om framtidens läkarutbildning väcker dock en rimlig fråga - hur ska utbildningen se ut efter en legitimationsgrundad läkarutbildning? Dessa frågor hänger ihop.
Ett introduktionsår har föreslagits. Jag anser att man med detta förslag misstror den nya läkarutbildningens förmåga och vill ha något slags mini-AT i ny form. Det underminerar den ambition man ändå måste ha på den nya läkarutbildningen. Framtidens läkarutbildning bör utnyttja inte bara universitetskliniker utan även andra sjukhus/kliniker för att säkerställa god handledning och utbildning för samtliga läkarstudenter. På så sätt finns även fortsatt en ingång till framtida rekrytering etc.

Hur ska framtidens ST-utbildning se ut? Här tror jag att specialistföreningarna har en bra kunskap om hur man utformar bra utbildning. Problemet har varit de senaste 40 åren att landstingens vilja att specialistutbilda läkare har fluktuerat kraftigt. I praktiken har man systematiskt underlåtit att utbilda ST-läkare och hellre haft underläkare på vikariatsförordnande - jag misstänker av besparingsskäl. Detta gäller även läkare som ännu inte fullgjort sin AT-tjänstgöring. På så sätt får man billigare arbetskraft över tid.
Vidare saknar ST-utbildningarna en övergripande utomstående kontroll av kvaliteten, något som ytterligare över tid har urholkat svensk ST-utbildning. SPUR inspektioner är såklart bra men de är i praktiken frivilliga och ingen har mandat att tillrättavisa dåliga moment i ST-utbildningen eller lägga ned ST-utbildningar som inte håller måttet.
Ansvaret för utbildning och produktion ligger ofta på samma person - verksamhetschefen. Är tiderna kärva stryks utbildningsmoment till förmån för produktion. ST-läkarna får stå med mössan i hand och hoppas på kurser mot slutet av deras "utbildning".
Den svenska regeringen har direkt styrning över antalet platser på läkarutbildningen. Det är den enda universitetsutbildning som i detta avseende regleras offentligt på detta sätt. Av och till försöker då regeringar att öka tillgången på läkare genom att öka antalet platser på läkarutbildningen - ett mycket trubbigt instrument som inte fungerar och dessutom försämrar förutsättningarna för en bra läkarutbildning.

Ett förslag är istället att förstatliga ST-utbildningen. Regeringen kan ta över finansieringen av ST-tjänster. Här finns flera fördelar. Tillgången på specialister kan bättre styras vilket nuvarande styrning av läkarutbildning inte förmår.
Dessutom kan en utomstående finansiär ställa krav på kvalitet på utbildning av ST-läkare. Håller inte utbildningen måttet drar man helt enkelt in finansieringen. På sikt kan man bygga upp en myndighet i samarbete med specialistföreningarna för kvalitetskontroll av ST-utbildning, vilket de allra flesta europeiska länder redan har. Verksamhetschefen fråntas dubbla stolar vad gäller utbildning och produktion. En studierektorsfunktion värd namnet kan etableras där denne får ekonomiska medel och styrdirektiv att utforma utbildning i enlighet med europeiska direktiv.

Med den framtida läkarutbildningen där legitimationskompetens säkras och en statligt finasierad specialistutbildning får Sverige i framtiden mera robusta system för tillgången till specialistsjukvård och ökad kvalitet rakt igenom läkarnas karriär. Förhoppningsvis kan det systematiska vikariatsträsket minimeras eller helst elimineras.

Slutligen bör landstingen avskaffas. Organisationen kommer ifrån 1800-talet och har spelat ut sin roll. Den bidrar till ojämlik vård och murar in patienter med regler om hur de skall söka vård. Det är enklare idag att söka vård utomlands och få ersättning för det jämfört med att söka vård i ett annat landsting. Sverige bör införa ett nationellt krav på  sjukvårdsförsäkring för alla medborgare. På så sätt skapas en långsiktig grund för reell patientmedverkan inom vården samtidigt som man minskar grogrunden för ojämlikhet inom landet.