Critical mass

SWEETS 2014 avklarades i dagarna, enligt mig en stor succe! Tack alla som gjorde detta möjligt, framför allt Katrin Hruska!

Akutsjukvården i Sverige är på väg framåt. Den vetenskapliga debatten tog fart med en debatt mellan förespråkare och motståndare till trombolys vid stroke. Nu blev det ingen större debatt även om olika ståndpunkter intogs, men visst efterspel kan man skönja.
En rad intressanta föreläsningar deltog jag på, som hur man bygger en framgångsrik akutläkarsatsning, tips and tricks om hur man undervisar, spännande glesbyggdstrauma etc.
Filmen "The Evolution of Emergency Medicine " hade jag redan sett, men den talar sitt tydliga språk i detta sammanhang - Sverige börjar ta fart mot en utveckling som andra länder redan har påbörjat.

Allt fler sjukhus i Sverige börjar på allvar diskutera akutmottagningens funktioner, uppdrag och roll. Det är uppenbart för de flesta att de senaste 40 åren har visat att nuvarande organisation inte fungerar.

Många har problem med personalomsättning och det blir svårare att rekrytera välutbildade och erfarna sjuksköterskor. Denna kompetensbrist slår direkt mot patienternas säkerhet. Brist på kvalitet inom akutsjukvården är också uppmärksammat av socialstyrelsen.

På läkarsidan har fler börjat inse att de senaste årtiondens roterande underläkare på akutmottagningen inte är en hållbar lösning. Det är som en inbyggd personalomsättning i kvadrat, och möjligheten till kompetensuppbyggnad, kvalitets och säkerhetsarbete är satt åt sidan på obestämd framtid.

I denna situation slår dock vissa debattörer mot patienterna - de är för många och för friska för att vara på en akutmottagning. Detta blir självuppfyllande argumentering - vem fungerar egentligen akutmottagningen för över huvud taget med roterande underläkare som stomme i organisationen?
Felet som jag ser det är att vi tror att vi har akutmottagningar i Sverige - det har vi aldrig haft i organisatorisk mening.
Dagens system är beroende av en fungerande primärvård som triagerar och sorterar patienter, där de som behöver sjukhusvård skickas in till akutmottagningen för att bli inskriven av respektive kliniks underläkare. De akuta fallen finns ingen kompetens för, då får man ringa ned specialister, vilka dessutom inte finns tillgängliga alla dygnets timmar, och än mindre på små sjukhus. Att ha en öppen akutmottagning dit patienter söker sig, där majoriteten kan behandlas och skickas hem, kräver både erfarna läkare och bred differentialdiagnostik bortom klinikgränser. Detta finns inte heller i dagens system.
Patientpopulationen som kommer till akutmottagningen är inte densamma som ses i öppenvården eller specialistvården. De traditionella specialiteterna har alltså ingen lösning på detta. Ingen traditionell specialitet har för avsikt att bemanna landets akutmottagningar med specialister dygnet runt alla dagar i veckan. Tvärtom, det som dagtid "kräver en specialist" går nattetid lika bra med en s k "vik före AT". 
Embryot till akutläkare är inte okänt. Man kanske inte behöver vara urolog för att behandla en patient med njursten, bara man ger rätt behandling. Man behöver inte vara kirurg för att lägga ett toraxdrän. Man behöver inte vara ögonläkare för att avlägsna en ett främmande föremål ifrån cornea. Man behöver inte vara kardiolog för att läsa EKG och diagnostisera Wellens, Brugada eller Sgarbossas kriterier. Man behöver bara rätt utbildning.

Principerna för akutläkare är alltså 2 :
1. Minska genomströmningen av läkare på akutmottagningen genom att ha fast läkarbemanning.
2. Utbilda dessa till att handha alla akuta åkommor.

Först när vi har akutläkare som stomme i organisationen kan man egentligen hävda att vi också har akutsjukvård på våra akutmottagningar. På SWEETS 2014 kändes allt detta självklart. Känslan av att vara en del av en kritisk massa var påtaglig och välkommen.