Mediabruset

Under våren har det skrivits en hel del i media om utebliven ambulansvård i Sverige.
Patienter har ringt men nekats ambulans eller ambulans på plats har bedömt behovet ej akut och lämnat patienten.
I USA vad jag förstår, efter att ha rådfrågat mina kollegor, blir man aldrig nekad ambulans. Ringer du så kommer en ambulans. Beroende på behov åker den med eller utan blåljus men den kommer fram. Att personalen bedömmer på plats huruvida patienten behöver akut vård är inte aktuellt. Däremot förekommer det naturligtvis att patienter i samråd med ambulanspersonal beslutar sig för att inte åka till sjukhuset. Att bli nekad transport är inget jag känner till. Undantag är om patienten kan dödförklaras på plats, då får vi akutläkare alltid ett samtal från ambulanspersonalen och måste godkänna denna handläggning. Är läget akut kan också ambulanspersonalen ringa i förväg och meddela vad för situation som föreligger så vi på akuten kan förbereda resurser om nödvändigt.
Enligt lag i USA kan ingen förvägras akutsjukvård. Detta oavsett ras, religion, kön, medborgarskap eller ekonomisk förmåga. Det speglar också ambulanssjukvården som bistår med prehospitala åtgärder och transport. Som sagt, att neka en patient transport till sjukhus eller inte ens skicka ut en ambulans har jag aldrig hört förekomma i USA (jag ska dock erkänna att jag inte har full koll på hela USA i detta avseende).

Som jag har sagt tidigare finns det en missuppfattning bland läkare, sjukvårdpersonal och politiker; att många patienter som söker akutsjukvård inte behöver söka akut och lika gärna kan uppsöka vårdcentral. Denna uppfattning är falsk (se länk). Vad värre är att denna tankekultur också smittar av sig på patientomhändertagandet.
Detta verkar nu också ha spridit sig till den prehospitala sjukvården.

En man som söker med huvudvärk kan ha en lätt kontusion, spänningshuvudvärk, migrän, felaktiga glasögon, dehydrering, högt blodtryck, hjärnblödning, akut glaukom, temporalisarterit, intoxikation etc, för att ta några exempel ur luften. Alla dessa diagnoser är inte akuta eller livsavgörande men några ÄR det. Vi vet inte på förhand vem som har en akut åkomma och därav följer att vi måste bygga upp ett system som snabbt och säkert bedömmer patienter och beslutar om adekvat vårdnivå.

Som akutläkare måste vi stå upp för denna logik. Alla kända akuta tillstånd kommer förr eller senare att ramla in på din akutmottagning klockan 2 en lördag natt. Vi kan inte hävda att olika diagnoser och akuta tillstånd är så ovanliga att vi inte behöver känna till dessa. Dessutom kommer akutmottagningen alltid ha ett visst söktryck från flertalet patienter med varierande åkommor och problem. Vi måste kunna hantera denna miljö konstant och värna om rätt kompetens och rimliga resurser.

Jag vill mena att så länge man som läkare hävdar att vissa patienter borde gå till vårdcentralen istället för akutmottagningen är man en del av problemet. Det är uppenbart att man saknar insikt och kompetens om den akuta processen.
Sedan årtionden ha vi systematiskt satt de minst utbildade och mest oerfarna läkarna att arbeta på akutmottagningarna med de mest sjuka och komplicerade patienterna.
Man kan helt enkelt säga att vi inte har varit ett gott föredöme för övriga i den prehospitala världen. Kanske kan man hävda att vi bidragit till detta som nu uppenbaras.

Sedan 70-talet har den prehospitala kompetensen kraftigt stärkts i Sverige. Det är dags för läkarna att etablera motsvarande kompetens, låt vara 30 år senare...

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ambulans-lamnar-patienter-i-sticket

http://www.ambulansforum.se/PAM/forskning/15.shtml

http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?l=en&d=130&a=111673&newsdep=130