Vårdköer - endast i en planekonomi?

DN skriver om köerna i vården. Regeringen delar ut pengar till de vårdgivare som uppnår målet om vård i rätt tid. En skillnad som jag upplever mellan USA och Sverige är kulturen inom vården.
I USA är vården mer patientorienterad. Detta skall kanske förtydligas; den är mer patientorienterad inom den privata vården i USA. De ekonomiska styrmedel som finns i USA är komplexa men förenklat kan man säga att ju mer vård man producerar desto mer ersättning får man. Inom akutsjukvården mäts ledtider och allt görs för att säkra effektiva flöden då detta också ger mest ersättning. Inget system är felfritt och risken är uppenbar i detta system att man överproducerar och styrs av patientenkäter mer än av medicinska beslut. Dessutom tillkommer risken av att bli stämd vilket medför ekonomiska och psykiska kostnader.
Det finns också offentligt styrd vård i USA. När jag arbetat på dessa akutmottagningar är kulturen påtagligt annorlunda. Här finns det mental tid för raster, man arbetar mindre övertid, går oftast hem i tid oavsett arbetsbelastning. Dessa akutmottagningar har längre flödestider och i förlängningen sämre produktivitet. Den viktigaste skillnaden är dock subtil men tydlig; här är arbetet inte lika patientorienterat.
Jag vill inte lägga en stor värdering i de olika systemen vilket som är bäst. Snarare är det viktigt att man inser att de ekonomiska incitament som styrt vården i flera decennier påverkar arbetskultur och tankemönster hos läkare och beslutsfattare i högre grad än vi ibland är medvetna om. För mig i USA i en privat miljö tänker jag ständigt på vad som är rimlig medicinsk nivå och vad som bör göras för patienten i denna miljö. Patienten är i fokus men jag måste också tänka på att inte beställa onödiga prover etc för att ge alla patienter på akutmottagningen en rimlig och säker vård. Att ha patienter längre än nödvändigt på en akutmottagning i väntan på "onödiga" tester ökar risken för suboptimala flöden och därmed patientsäkerhet.
I miljön där det inte finns några ekonomiska incitament för effektivt flöde upplever jag att patienten ofta kommer i andra hand. Här poänkteras det alltid vilka undersökningar patienten INTE behöver och patientfokuset är suddigt och mindre uttalat. Det är mer intressant att undvika "onödiga inläggningar" än "riskabla hemskickningar".
Det är klart för mig att läkaren ( och gärna övrig personal ) måste vara medveten om vad som styr beslutsprocessen och att alla ekonomiska system har en direkt påverkan på den vårdkultur som råder. När vi läser om läkarbrist handlar det egentligen om pengabrist. Vi värdesätter vår ekonomi och budget högre än patientvården. Det är brist på läkare som vill ta anställning till de villkor som erbjuds, inte de fakto brist på läkare. Även journalisternas språk och vinkling är som synes påverkat av tankekulturen.
Decennier av planekonomi inom vården gör att man i många sammanhang gått ifrån en patientorienterad vård till förmån för en budgetstyrd vårdapparat. I denna miljö är det viktigt att patienter och vårdgivare belyser dålig patientvård och åberopar förbättringar och investeringar. Att effektivisera och spara är naturligtvis bra men då måste man ha ett tydligt patientfokus, inte bara budgetfokus.
Jag frågar mig ibland varför inte akutläkare som specialitet utvecklades i detta land för 30 år sedan och varför det fortfarande ifrågasätts inom svensk sjukvård. Min tro är att svensk vårdkultur inte varit lika patientorienterad som USA's de senaste 30 åren. Detta påverkar utvecklingen i hög grad.
Man kan också vända på argumentet. De amerikanska patienterna har haft mer makt att förbättra sjukvården med de försäkringar som de kommer med samt den legala realitet som finns i amerikansk kultur jämfört med den politikerrepresenterade sjukvård som finns i Sverige. Man får bara vad man vill ha och är beredd att betala för.
En intressant detalj är att det bara finns en enda högskoleutbildning i Sverige som reglereras direkt av statsmakten; Läkarutbildningen. Att vi har ett planekonomiskt arv i svensk sjukvård är tydligt.
Det kommer sannolikt att ta sin tid att bryta detta mönster som präglat generationer av läkare men ter sig ofrånkomligt på sikt. SVD har en artikel i ämnet.