Sjukdom bör skiljas från sjukvård

Dagens Nyheter skriver att SOS alarm har brist på sjuksköterskor. I avtalet med SOS alarm hade företaget lovat att kompetent personal (sjuksjöterskor med minst 3 års yrkeserfarenhet) skulle svara på telefonsamtal och handlägga patienterna. SOS alarm argumenterar att det är svårt att får tag på sjuksköterskor och ville kompromissa på kvaliteten men fick kalla handen av hälso- och sjukvårdsförvaltningen.
"– Man har åtagit sig att klara det och då förutsätter vi att stockholmarna kan räkna med att få vad de har rätt till."  (Citat från artikeln).
I detta fall är beställaren och leverantören skilda organisationer och därmed kan man ställa krav på leverantören. I andra fall, när landstingen beställer vård och också utför den är tongångarna annorlunda. Då är sjuksköterskebristen "reell".
I ett intressant inlägg kan du läsa mer om sjuksköterskornas villkor här.
Endast när man har flera aktörer på en marknad kan man ställa reella krav på kvalitet. När det finns en beställare och en utförare enligt ovan ställer man krav på varandra och förhandlar.
Nu finns det i praktiken ingen fungerande marknad inom vårdsektorn då landstingens oligopol hela tiden strävar efter besparingar utan att ta ansvar för de ekonomiska konsekvenserna av patienternas sjukdomsförlopp.
Själv har jag för några år sedan avslutat en treårig hyposensbehandling av mina allergier. Min läkare i USA förklarade för mig att försäkringsbolagen är mycket villiga att betala för detta då det totalt sett sparar pengar på sikt då obehandlade allergiker har betydligt fler sjukdagar och komplikationer till detta. I detta fall finns en tydlig koppling till hälsa, sjukdom och ekonomi. Sjukvård lönar sig, sjukdom är dyrt. Att vänta på behandling är dyrt.
Någon sådan koppling ser jag inte inom svensk sjukvård.
Av och till har Folkpartiet framfört önskemål om att försäkringskassan ska samarbeta med Landstingens ekonomi. Alltså, om sjukdom kommer att leda till 6 månaders väntan på behandling vore det rimligt att ta pengar från försäkringskassan för att finansiera en snabbare behandling. Här blir det tydligt att ingen tjänar på att vänta med behandling, varken patient, sjukvården eller samhälle.
Ett systemskifte är nödvändigt för att bryta detta mönster.