SKL går emot regeringens utredare om att avskaffa dagens AT-tjänst till förmån för en mer sammanhållen läkarutbildning som leder till legitimation utan fördröjning. Bland annat anser man AT-läkare utgör en viktig grund för rekrytering.
Hur ska man se på SKL som aktör? SKL är inte demokratiskt styrt - det är en samverkansform som står utanför demokratisk kontroll - vi röstar inte på vilka som skall leda SKL eller hur de ska agera. En offentlig kartell om man så vill. SKL's åsikt om AT-tjänst vittnar om att man i första hand ser till produktion och landstingens kostnad, inte kvalitet och långsiktighet.
Frågan om framtidens läkarutbildning väcker dock en rimlig fråga - hur ska utbildningen se ut efter en legitimationsgrundad läkarutbildning? Dessa frågor hänger ihop.
Ett introduktionsår har föreslagits. Jag anser att man med detta förslag misstror den nya läkarutbildningens förmåga och vill ha något slags mini-AT i ny form. Det underminerar den ambition man ändå måste ha på den nya läkarutbildningen. Framtidens läkarutbildning bör utnyttja inte bara universitetskliniker utan även andra sjukhus/kliniker för att säkerställa god handledning och utbildning för samtliga läkarstudenter. På så sätt finns även fortsatt en ingång till framtida rekrytering etc.
Hur ska framtidens ST-utbildning se ut? Här tror jag att specialistföreningarna har en bra kunskap om hur man utformar bra utbildning. Problemet har varit de senaste 40 åren att landstingens vilja att specialistutbilda läkare har fluktuerat kraftigt. I praktiken har man systematiskt underlåtit att utbilda ST-läkare och hellre haft underläkare på vikariatsförordnande - jag misstänker av besparingsskäl. Detta gäller även läkare som ännu inte fullgjort sin AT-tjänstgöring. På så sätt får man billigare arbetskraft över tid.
Vidare saknar ST-utbildningarna en övergripande utomstående kontroll av kvaliteten, något som ytterligare över tid har urholkat svensk ST-utbildning. SPUR inspektioner är såklart bra men de är i praktiken frivilliga och ingen har mandat att tillrättavisa dåliga moment i ST-utbildningen eller lägga ned ST-utbildningar som inte håller måttet.
Ansvaret för utbildning och produktion ligger ofta på samma person - verksamhetschefen. Är tiderna kärva stryks utbildningsmoment till förmån för produktion. ST-läkarna får stå med mössan i hand och hoppas på kurser mot slutet av deras "utbildning".
Den svenska regeringen har direkt styrning över antalet platser på läkarutbildningen. Det är den enda universitetsutbildning som i detta avseende regleras offentligt på detta sätt. Av och till försöker då regeringar att öka tillgången på läkare genom att öka antalet platser på läkarutbildningen - ett mycket trubbigt instrument som inte fungerar och dessutom försämrar förutsättningarna för en bra läkarutbildning.
Ett förslag är istället att förstatliga ST-utbildningen. Regeringen kan ta över finansieringen av ST-tjänster. Här finns flera fördelar. Tillgången på specialister kan bättre styras vilket nuvarande styrning av läkarutbildning inte förmår.
Dessutom kan en utomstående finansiär ställa krav på kvalitet på utbildning av ST-läkare. Håller inte utbildningen måttet drar man helt enkelt in finansieringen. På sikt kan man bygga upp en myndighet i samarbete med specialistföreningarna för kvalitetskontroll av ST-utbildning, vilket de allra flesta europeiska länder redan har. Verksamhetschefen fråntas dubbla stolar vad gäller utbildning och produktion. En studierektorsfunktion värd namnet kan etableras där denne får ekonomiska medel och styrdirektiv att utforma utbildning i enlighet med europeiska direktiv.
Med den framtida läkarutbildningen där legitimationskompetens säkras och en statligt finasierad specialistutbildning får Sverige i framtiden mera robusta system för tillgången till specialistsjukvård och ökad kvalitet rakt igenom läkarnas karriär. Förhoppningsvis kan det systematiska vikariatsträsket minimeras eller helst elimineras.
Slutligen bör landstingen avskaffas. Organisationen kommer ifrån 1800-talet och har spelat ut sin roll. Den bidrar till ojämlik vård och murar in patienter med regler om hur de skall söka vård. Det är enklare idag att söka vård utomlands och få ersättning för det jämfört med att söka vård i ett annat landsting. Sverige bör införa ett nationellt krav på sjukvårdsförsäkring för alla medborgare. På så sätt skapas en långsiktig grund för reell patientmedverkan inom vården samtidigt som man minskar grogrunden för ojämlikhet inom landet.
tisdag 22 september 2015
torsdag 18 juni 2015
IVO's rapport
IVO redogör mer utförligt för hur det står till med svensk akutsjukvård. En rapport som egentligen inte är någon nyhet för någon som arbetar inom akutsjukvården.
Glädjande nog är det fler personer i landet som börjat inse att akutsjukvården behöver förbättras.
Kort inlägg denna gång. Rapporten och artiklarna talar ju för sig själva tycker jag. Man kan inte annat än glädjas över denna utveckling. Våren har varit händelserik. Sommaren är på väg.
Glädjande nog är det fler personer i landet som börjat inse att akutsjukvården behöver förbättras.
Kort inlägg denna gång. Rapporten och artiklarna talar ju för sig själva tycker jag. Man kan inte annat än glädjas över denna utveckling. Våren har varit händelserik. Sommaren är på väg.
torsdag 16 april 2015
IVO's lilla revolution
IVO har nu uttalat sig om akutsjukvården i Norrbotten och Sörmland och kritiserar sjukhusen för att använda sig av olegitimerade läkare på akutmottagningen. Man skriver att bl a
"Att kunna handlägga egna patienter eller rapportera akut sjuka patienter till högre kompetens är inget man kan förvänta sig av en läkare som inte ens påbörjat AT" samt
"... på kvällar, nätter och helger är situationen mer sårbar. Då är oerfarna läkare och sjuksköterskor i tjänst, och de erfarna läkarjourerna är ofta enbart tillgängliga via telefon. Vid dessa tider är det inte ovanligt att primärjouren bemannas med AT-läkare eller vikarierande underläkare, som till stor del får tjänstgöra ensamma.
Denna situation kan hota patientsäkerheten, fastslår IVO, och begär att landstinget Sörmland redovisar en analys och en åtgärdsplan senast den 7 juni".
Läkare som inte har legitimation skall alltså inte ha huvudansvar för vård och behandling på akutmottagningen. Smaka på det uttalandet ett tag.
Vi ska väl konstatera att Norrbotten och Sörmland inte är direkt unika i Sverige, i princip har de flesta sjukhus och kliniker i Sverige genom åren använt sig av studenter och olegitimerade läkare på detta sätt.
Inte sedan 1970 har någon ställt denna typ av kompetenskrav på läkare som arbetar med akut sjuka patienter.
Betänk att Socialstyrelsen har de senaste 45 åren inte ställt några kompetenskrav utan tvärtom sanktionerat praxis att använda sig av olegitimierad läkare på akutmottagningarna.
Vad betyder då detta? Låt mig illustrera: En olegitimerad läkare på akutmottagningen träffar en patient. Efter anamnes, status och bedömning kan nu inte den olegitimerade läkaren ringa en konsult och få sin handläggning bekräftad eller ändrad. IVO anser inte att olegitimerade läkare kan tillräckligt träffsäkert förmedla patientens symtom och status. Helt rätt. IVO kräver att en legitimerad läkare är på plats. Vad betyder då det?
Om den legitimerade läkaren skall göra någon skillnad räcker det inte med en rapport ifrån den olegitimerade läkaren. Den som har kompetens måste själv bedömma EKG, vitala parametrar, inspektera sårskadan, samtala med patienten, titta på röntgenbilden etc. Annars blir det ingen skillnad jämfört med ett telefonsamtal.
IVO menar att den olegitimerade läkaren inte kan ha ansvar för patient och behandling själv. Omvänt betyder det att den legitimerade läkare som är på plats måste ha tillräckligt god kunskap om patienten för att kunna ta ansvar för patienthandläggningen.
Men detta beslut ifrån IVO har ytterligare en dimension. IVO säger att patientklientelet på en akutmottagning kan innebära allt ifrån lätt sjuka patienter som kräver viss behandling för att klara hemgång till livshotande symtom som kräver tidsberoende åtgärder och kompetens på plats. Därmed flyttar de fokus ifrån organkliniker till patientsäkerhet. Som jag tolkar kravet på legitimation för läkare på akutmottagning är att de ska kunna just detta; upptäcka om något inte står rätt till, göra rimliga bedömningar och utredningar och bestämma rätt vårdnivå och behandling - oavsett åkomma. Det räcker inte med att säga att patienten inte har någon "ortopedisk" åkomma och hänvisa patienten vidare. Den legitimerade läkaren är där för patientsäkerheten - och den spänner över klinikgränserna.
IVO menar att en legitimerad läkare skall kunna handha alla vanliga och livshotande tillstånd.
Alltså - om en hypotensiv patient ses av en legitimerad medicinläkare som misstänker en traumatisk ventilpneumotorax räcker det inte med att säga att det inte är medicinskt och hänvisa patienten till kirurgläkaren ( som i detta fall står på operation ett par timmar ). Korrekt handläggning är att åtgärda detta med nålpunktion, toraxdrän etc. IVO har alltså indirekt sagt att patientsäkerhet trumfar kliniktillhörighet.
Vad får detta för konsekvenser? Till att börja med måste man se över jourlinjer. Om ett sjukhus har 7 jourlinjer exemplevis medicin, kirurgi, ortopedi, pediatrik, psykiatri, gynekologi och anestesi, kan man bemanna samtliga jourlinjer dygnet runt med legitimerade läkare? I Norge konstaterade norsk media att 8 av 10 läkare på akutmottagningarna var olegitimerade. Om Sverige är så mycket bättre låter jag vara osagt, men trenden lär vara densamma.
Kort sagt måste alla sjukhus se över hur man ska bemanna med legitimerade läkare. Man kan inte ens "fylla ut" med AT-läkare då dessa kommer att kräva mycket mer handledning än tidigare (vilket i sig är positivt såklart). Samtliga patienter på akutmottagningen måste bedömmas av legitimerade läkare då vi inte längre kan låta olegitimerade läkare själva avgöra vilka som behöver högre kompetens.
Dessutom, hur ska jourläkare arbeta? Skall de behålla sina klinikrevir?
Jag ser framför mig att den nuvarande strukturen kommer att raseras ganska fort - den är ineffektiv, patientfarlig och dyr.
Detta beslut är antagligen startskottet som svensk akutsjukvård behöver. Låt mig spå lite grann om några av konsekvenserna:
- Behovet av underläkare utan legitimation kommer att minska. Fler sjukhus och remissinstanser kommer att vilja att AT-tjänsten tas bort. Det förslag som nu är på remiss kommer att gå igenom och AT-tjänst kommer att försvinna till förmån för en 6-årig läkarutbildning där legitimation ingår.
- Akutläkarfrågan för många sjukhus kommer att aktualiseras. Det är den effektivaste bemanningen i sammanhanget. Utmaningen blir att förmedla att akutläkarfunktion kräver betydligt mer kompetens än legitimation.
- Kravet på legitimerade läkare måste justeras. Det är inte rimligt att, bara för att man är legitimerad läkare, förväntas kunna handha alla vanliga och livshotande tillstånd med dagens resurser och utveckling. Dessa direktiv skrevs antagligen på den tid vi behandlade hjärtinfarkter med 8 veckors sängläge för 45 år sedan. Vissa av oss fick vår legitimation då dessutom.
Jag konstaterar att IVO i praktiken underkänner den dominerande bemanningsstrategin och arbetsformen för svenska akutmottagningar de senaste 45 åren. I grunden berör detta vår läkaretik och syn på patientsäkerhet. Vi har satt de minst erfarna läkarna att ta hand om de potentiellt sjukaste patienterna - systematiskt i 45 år. Detta har påverkat flera generationer läkare till att förringa akutmottagningens patienter och deras reella behov. Detta manar till eftertanke och reflektion.
"Att kunna handlägga egna patienter eller rapportera akut sjuka patienter till högre kompetens är inget man kan förvänta sig av en läkare som inte ens påbörjat AT" samt
"... på kvällar, nätter och helger är situationen mer sårbar. Då är oerfarna läkare och sjuksköterskor i tjänst, och de erfarna läkarjourerna är ofta enbart tillgängliga via telefon. Vid dessa tider är det inte ovanligt att primärjouren bemannas med AT-läkare eller vikarierande underläkare, som till stor del får tjänstgöra ensamma.
Denna situation kan hota patientsäkerheten, fastslår IVO, och begär att landstinget Sörmland redovisar en analys och en åtgärdsplan senast den 7 juni".
Läkare som inte har legitimation skall alltså inte ha huvudansvar för vård och behandling på akutmottagningen. Smaka på det uttalandet ett tag.
Vi ska väl konstatera att Norrbotten och Sörmland inte är direkt unika i Sverige, i princip har de flesta sjukhus och kliniker i Sverige genom åren använt sig av studenter och olegitimerade läkare på detta sätt.
Inte sedan 1970 har någon ställt denna typ av kompetenskrav på läkare som arbetar med akut sjuka patienter.
Betänk att Socialstyrelsen har de senaste 45 åren inte ställt några kompetenskrav utan tvärtom sanktionerat praxis att använda sig av olegitimierad läkare på akutmottagningarna.
Vad betyder då detta? Låt mig illustrera: En olegitimerad läkare på akutmottagningen träffar en patient. Efter anamnes, status och bedömning kan nu inte den olegitimerade läkaren ringa en konsult och få sin handläggning bekräftad eller ändrad. IVO anser inte att olegitimerade läkare kan tillräckligt träffsäkert förmedla patientens symtom och status. Helt rätt. IVO kräver att en legitimerad läkare är på plats. Vad betyder då det?
Om den legitimerade läkaren skall göra någon skillnad räcker det inte med en rapport ifrån den olegitimerade läkaren. Den som har kompetens måste själv bedömma EKG, vitala parametrar, inspektera sårskadan, samtala med patienten, titta på röntgenbilden etc. Annars blir det ingen skillnad jämfört med ett telefonsamtal.
IVO menar att den olegitimerade läkaren inte kan ha ansvar för patient och behandling själv. Omvänt betyder det att den legitimerade läkare som är på plats måste ha tillräckligt god kunskap om patienten för att kunna ta ansvar för patienthandläggningen.
Men detta beslut ifrån IVO har ytterligare en dimension. IVO säger att patientklientelet på en akutmottagning kan innebära allt ifrån lätt sjuka patienter som kräver viss behandling för att klara hemgång till livshotande symtom som kräver tidsberoende åtgärder och kompetens på plats. Därmed flyttar de fokus ifrån organkliniker till patientsäkerhet. Som jag tolkar kravet på legitimation för läkare på akutmottagning är att de ska kunna just detta; upptäcka om något inte står rätt till, göra rimliga bedömningar och utredningar och bestämma rätt vårdnivå och behandling - oavsett åkomma. Det räcker inte med att säga att patienten inte har någon "ortopedisk" åkomma och hänvisa patienten vidare. Den legitimerade läkaren är där för patientsäkerheten - och den spänner över klinikgränserna.
IVO menar att en legitimerad läkare skall kunna handha alla vanliga och livshotande tillstånd.
Alltså - om en hypotensiv patient ses av en legitimerad medicinläkare som misstänker en traumatisk ventilpneumotorax räcker det inte med att säga att det inte är medicinskt och hänvisa patienten till kirurgläkaren ( som i detta fall står på operation ett par timmar ). Korrekt handläggning är att åtgärda detta med nålpunktion, toraxdrän etc. IVO har alltså indirekt sagt att patientsäkerhet trumfar kliniktillhörighet.
Vad får detta för konsekvenser? Till att börja med måste man se över jourlinjer. Om ett sjukhus har 7 jourlinjer exemplevis medicin, kirurgi, ortopedi, pediatrik, psykiatri, gynekologi och anestesi, kan man bemanna samtliga jourlinjer dygnet runt med legitimerade läkare? I Norge konstaterade norsk media att 8 av 10 läkare på akutmottagningarna var olegitimerade. Om Sverige är så mycket bättre låter jag vara osagt, men trenden lär vara densamma.
Kort sagt måste alla sjukhus se över hur man ska bemanna med legitimerade läkare. Man kan inte ens "fylla ut" med AT-läkare då dessa kommer att kräva mycket mer handledning än tidigare (vilket i sig är positivt såklart). Samtliga patienter på akutmottagningen måste bedömmas av legitimerade läkare då vi inte längre kan låta olegitimerade läkare själva avgöra vilka som behöver högre kompetens.
Dessutom, hur ska jourläkare arbeta? Skall de behålla sina klinikrevir?
Jag ser framför mig att den nuvarande strukturen kommer att raseras ganska fort - den är ineffektiv, patientfarlig och dyr.
Detta beslut är antagligen startskottet som svensk akutsjukvård behöver. Låt mig spå lite grann om några av konsekvenserna:
- Behovet av underläkare utan legitimation kommer att minska. Fler sjukhus och remissinstanser kommer att vilja att AT-tjänsten tas bort. Det förslag som nu är på remiss kommer att gå igenom och AT-tjänst kommer att försvinna till förmån för en 6-årig läkarutbildning där legitimation ingår.
- Akutläkarfrågan för många sjukhus kommer att aktualiseras. Det är den effektivaste bemanningen i sammanhanget. Utmaningen blir att förmedla att akutläkarfunktion kräver betydligt mer kompetens än legitimation.
- Kravet på legitimerade läkare måste justeras. Det är inte rimligt att, bara för att man är legitimerad läkare, förväntas kunna handha alla vanliga och livshotande tillstånd med dagens resurser och utveckling. Dessa direktiv skrevs antagligen på den tid vi behandlade hjärtinfarkter med 8 veckors sängläge för 45 år sedan. Vissa av oss fick vår legitimation då dessutom.
Jag konstaterar att IVO i praktiken underkänner den dominerande bemanningsstrategin och arbetsformen för svenska akutmottagningar de senaste 45 åren. I grunden berör detta vår läkaretik och syn på patientsäkerhet. Vi har satt de minst erfarna läkarna att ta hand om de potentiellt sjukaste patienterna - systematiskt i 45 år. Detta har påverkat flera generationer läkare till att förringa akutmottagningens patienter och deras reella behov. Detta manar till eftertanke och reflektion.
torsdag 5 februari 2015
Har primärvården och akutsjukvården samma patientgrupp?
Gott nytt år alla!!!
2015 är året då akutsjukvård förväntas bli en egen specialitet! Skall bli otroligt spännande, har en flaska champagne redo!
Vad händer mer? I mars är det Sweets möte, vilket jag hoppas blir lika bra som förra året. I år är det en hel vecka men man kan naturligtvis välja ut delar om man så vill. Cliff Reid från Australien kommer att leda en kurs i critical care. Ett fantastiskt tillfälle att lära sig mer och lära känna vår specialitet av de som hållit på lite längre.
En kurs i utbildning kommer också att vara tillgänglig. Rob Rogers och hans anhang leder den och de som är insatta vet att den är ovärderlig. Mycket har hänt vad gäller utbildning och hur vi utbildar de senaste 10 åren och här får du en högkvalitativ inblick i denna utveckling.
Inom kommunikationsutskottet arbetar vi också med en ny hemsida. Förhoppningsvis skall den vara uppe innan Sweets 2015. Vi vet att många vill ha en mer lättillgänglig och levande hemsida som insteg i akutsjukvårdens värld. Jag tror inte den nya hemsidan kommer att göra er besvikna.
Mitt eget intresse har varit att introducera akutsjukvård utanför sjukhusvärlden. Jag och Katrin Hruska har träffat politiker i riksdagens socialutskott för att informera om våra utmaningar och förhoppningar.
Många människor i samhället har sett sjukvårdsserier och program från akutmottagningar ifrån USA, England och Australien etc. De ser kompetenta läkare agera och förväntar sig samma kompetens här i Sverige. Faktiskt är ganska få medvetna om att vi inte har akutläkare i Sverige. Jag hoppas att denna information når ut till befolkningen via våra politiker.
Såklart måste vi också bli bättre på att använda media. Det är inte lätt att styra hur media behandlar och vinklar information, men som allt annat blir man bättre ju mer man övar.
En sak som jag vill framhäva är att akutsjukvårdens patienter är en egen patientgrupp. Många vill jämställa den med primärvård och ser endast hjärtstillestånd och andra dramatiska tillstånd som akuta. Gör tankeexperimentet att slå ihop alla patienter inom primärvården och akutsjukvården och randomisera dem till att söka antingen primärvård eller akutsjukvård. Bröstsmärta, buksmärta, trauma, sepsis etc skulle komma till primärvården i högre andel medan utredningar, provsvar, kroniska problem etc skulle i högre utsträckning komma till akutsjukvården. Faktum är att patienterna är oerhört måna om att få rätt vård och blandar inte ihop dessa saker i onödan. En sådan studie skulle antagligen inte vara etisk hållbar då akut sjuka skulle riskera att bli utan akutsjukvård om de lottas till primärvård. Det blir med ens tydligt att patientgrupperna är olika och akutsjukvårdens patienter har ett reellt behov av akutsjukvård.
Samtidigt måste vi vara medvetna om att både primärvård och klinikvård indirekt påverkar akutsjukvården. Otillgänglighet inom primärvården gör att fler behöver vänta och riskerar försämring, då blir akutsjukvården mer belastad. Också klinikernas öppenvårdsmottagning och dess tillgänglighet påverkar i lika hög grad akutmottagningens arbete. Vissa patienter som kommer till akutmottagningen kanske kan skickas hem med behandling om de kan följas upp snarast inom primärvård eller klinikvård. Brister tillgängligheten blir det både sämre och dyrare för alla då vissa patienter tvingas till slutenvård då annan uppföljning inte är tillgänglig. Också andra kliniker till exempel radiologin kan, med ökad tillgänglighet via akutsjukvården, minska behovet av inläggning. Ibland är enda sättet att få en akut CT eller MR att patienten läggs in - hur ska man förklara detta för patienten?
Sverige har under lång tid kritiserats internationellt för sin dåliga tillgänglighet och väntetid inom vården - vilket inte bara drabbar patienterna medicinskt utan också ekonomiskt.
Här måste det finnas en tydligare koppling inom sjukvården. Övriga klinikers tillgänglighet måste stå i proportion till akutskjukvårdens resurser. Om vårdcentralen planerar en studiedag eller ortopedkliniken planerar en kickoff kan inte patienterna bara hänvisas till akutmottagningen utan att också ekonomisk ersättning följer med. Det realla vårdbehovet inom akutsjukvården finns kvar vilket jag precis har motiverat. Dennna patientgrupp måste alltså finansieras, och akutsjukvården är den sjukvård som aldrig tar ledigt en dag.
Framtidens akutmottagningar måste alltså ha en egen budget för läkarbemanning i tillägg till övrig personal, och ekonomin måste utformas efter patienternas sökmönster och behov, inte klinikers åsikter kring diagnosbaserad vård. För att få en egen budget måste det samtidigt vara klart att vi har ett eget uppdrag. Jag hoppas att vi alla kan hjälpas åt att sprida alla dessa budskap under detta år.
2015 är året då akutsjukvård förväntas bli en egen specialitet! Skall bli otroligt spännande, har en flaska champagne redo!
Vad händer mer? I mars är det Sweets möte, vilket jag hoppas blir lika bra som förra året. I år är det en hel vecka men man kan naturligtvis välja ut delar om man så vill. Cliff Reid från Australien kommer att leda en kurs i critical care. Ett fantastiskt tillfälle att lära sig mer och lära känna vår specialitet av de som hållit på lite längre.
En kurs i utbildning kommer också att vara tillgänglig. Rob Rogers och hans anhang leder den och de som är insatta vet att den är ovärderlig. Mycket har hänt vad gäller utbildning och hur vi utbildar de senaste 10 åren och här får du en högkvalitativ inblick i denna utveckling.
Inom kommunikationsutskottet arbetar vi också med en ny hemsida. Förhoppningsvis skall den vara uppe innan Sweets 2015. Vi vet att många vill ha en mer lättillgänglig och levande hemsida som insteg i akutsjukvårdens värld. Jag tror inte den nya hemsidan kommer att göra er besvikna.
Mitt eget intresse har varit att introducera akutsjukvård utanför sjukhusvärlden. Jag och Katrin Hruska har träffat politiker i riksdagens socialutskott för att informera om våra utmaningar och förhoppningar.
Många människor i samhället har sett sjukvårdsserier och program från akutmottagningar ifrån USA, England och Australien etc. De ser kompetenta läkare agera och förväntar sig samma kompetens här i Sverige. Faktiskt är ganska få medvetna om att vi inte har akutläkare i Sverige. Jag hoppas att denna information når ut till befolkningen via våra politiker.
Såklart måste vi också bli bättre på att använda media. Det är inte lätt att styra hur media behandlar och vinklar information, men som allt annat blir man bättre ju mer man övar.
En sak som jag vill framhäva är att akutsjukvårdens patienter är en egen patientgrupp. Många vill jämställa den med primärvård och ser endast hjärtstillestånd och andra dramatiska tillstånd som akuta. Gör tankeexperimentet att slå ihop alla patienter inom primärvården och akutsjukvården och randomisera dem till att söka antingen primärvård eller akutsjukvård. Bröstsmärta, buksmärta, trauma, sepsis etc skulle komma till primärvården i högre andel medan utredningar, provsvar, kroniska problem etc skulle i högre utsträckning komma till akutsjukvården. Faktum är att patienterna är oerhört måna om att få rätt vård och blandar inte ihop dessa saker i onödan. En sådan studie skulle antagligen inte vara etisk hållbar då akut sjuka skulle riskera att bli utan akutsjukvård om de lottas till primärvård. Det blir med ens tydligt att patientgrupperna är olika och akutsjukvårdens patienter har ett reellt behov av akutsjukvård.
Samtidigt måste vi vara medvetna om att både primärvård och klinikvård indirekt påverkar akutsjukvården. Otillgänglighet inom primärvården gör att fler behöver vänta och riskerar försämring, då blir akutsjukvården mer belastad. Också klinikernas öppenvårdsmottagning och dess tillgänglighet påverkar i lika hög grad akutmottagningens arbete. Vissa patienter som kommer till akutmottagningen kanske kan skickas hem med behandling om de kan följas upp snarast inom primärvård eller klinikvård. Brister tillgängligheten blir det både sämre och dyrare för alla då vissa patienter tvingas till slutenvård då annan uppföljning inte är tillgänglig. Också andra kliniker till exempel radiologin kan, med ökad tillgänglighet via akutsjukvården, minska behovet av inläggning. Ibland är enda sättet att få en akut CT eller MR att patienten läggs in - hur ska man förklara detta för patienten?
Sverige har under lång tid kritiserats internationellt för sin dåliga tillgänglighet och väntetid inom vården - vilket inte bara drabbar patienterna medicinskt utan också ekonomiskt.
Här måste det finnas en tydligare koppling inom sjukvården. Övriga klinikers tillgänglighet måste stå i proportion till akutskjukvårdens resurser. Om vårdcentralen planerar en studiedag eller ortopedkliniken planerar en kickoff kan inte patienterna bara hänvisas till akutmottagningen utan att också ekonomisk ersättning följer med. Det realla vårdbehovet inom akutsjukvården finns kvar vilket jag precis har motiverat. Dennna patientgrupp måste alltså finansieras, och akutsjukvården är den sjukvård som aldrig tar ledigt en dag.
Framtidens akutmottagningar måste alltså ha en egen budget för läkarbemanning i tillägg till övrig personal, och ekonomin måste utformas efter patienternas sökmönster och behov, inte klinikers åsikter kring diagnosbaserad vård. För att få en egen budget måste det samtidigt vara klart att vi har ett eget uppdrag. Jag hoppas att vi alla kan hjälpas åt att sprida alla dessa budskap under detta år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
