Ytterligare ett par exempel på att akutläkare är de små sjukhusens tjänare. Här är det framför allt viktigt med en bredd i kunskaperna och fokus på den akuta uppgiften.
I USA har man dock krav vad gäller utbildning, där måste det finnas en viss volym på akuten för att få bedriva utbildning. Logiskt, med tanke på undervisning, handledare etc. Det blir helt enkelt för svårt att bedriva utbildning på de minsta sjukhusen. Däremot kan man ju göra en kortare utplacering... De små sjukhusen måste framförallt inrikta sig på produktion och rekrytering av specialister. Men Åland är hursomhelst supertrevligt!
Åland eller Motala? Det blir helt klart en framtidskarriär om du tänker bli akutläkare! Men skaffa dig en bra utbildning först!
http://www.dagensmedicin.se/jobb/annonser/2008/09/22/akutlakare/
http://archive.corren.se/archive/2008/1/18/jjujze3i3drk2hy.xml
söndag 28 september 2008
torsdag 25 september 2008
Folkpartiet vill ha akutläkare
Hittade denna annons idag, intressant. Jag tycker det är bra att människor i allmänhet och politiker gör sin röst hörd i denna fråga. Och dessa politiker träffar mitt i prick - akutläkare är de små sjukhusens räddning. I framtiden kanske man få möta samma läkare på Vrinnevisjukhuset som Akademiska i Uppsala - båda akutläkare.
Jag får lägga till att akutläkare i framtidens Vrinneviakut också kan handha barn, psykiatri och vissa graviditetsfrågeställningar. Alltså egentligen allt.
Dock blir det svårt att hitta välutbildade akutläkare då denna organisation är ny i Sverige. I USA har man ju hållit på mer än 40 år. Här är drygt hälften specialistutbildade. Övriga har annnars annan specialitet i botten men omskolat och certifierat sig till akutläkare. Naturligt, då denna specialitet en gång inte fanns.
Numera kan man bara bli akutläkare i USA om man genomgår certifierad ST-utbildning.
Till intresserade politiker skickar jag också länk till Wikepedia... perfekt formulerad definition.
http://www.nt.se/arkiv/2004/06/18/Debatt/252800/Inf%F6r-akutl%E4kare-p%E5-Vrinnevisjukhuset.aspx
http://en.wikipedia.org/wiki/Emergency_medicine
Jag får lägga till att akutläkare i framtidens Vrinneviakut också kan handha barn, psykiatri och vissa graviditetsfrågeställningar. Alltså egentligen allt.
Dock blir det svårt att hitta välutbildade akutläkare då denna organisation är ny i Sverige. I USA har man ju hållit på mer än 40 år. Här är drygt hälften specialistutbildade. Övriga har annnars annan specialitet i botten men omskolat och certifierat sig till akutläkare. Naturligt, då denna specialitet en gång inte fanns.
Numera kan man bara bli akutläkare i USA om man genomgår certifierad ST-utbildning.
Till intresserade politiker skickar jag också länk till Wikepedia... perfekt formulerad definition.
http://www.nt.se/arkiv/2004/06/18/Debatt/252800/Inf%F6r-akutl%E4kare-p%E5-Vrinnevisjukhuset.aspx
http://en.wikipedia.org/wiki/Emergency_medicine
onsdag 24 september 2008
Fellowship i Portland, Oregon - åk nu!
Här kommer ett otroligt bra tips för er som är intresserade av att åka till USA. Jag intervjuade själv vid OHSU och den utbildningen är en av dom bästa i USA. Be din arbetsgivare om lite pengar eller tveka inte att betala allting själv om nödvändigt, och besök Portland, Oregon.
Detta är alltså ett Fellowship specialanpassat för utlänningar som vill lära sig mer om den amerikanska modellen. Det fina är att det kan anpassas i tid, endast några veckor eller längre, beroende på behov, samt att du slipper amerikanska prov, pappersarbete etc. Perfekt både för klinikchefer, handledare, ST-läkare och liknande...
Läs mer själv:
http://emergencyresidency.com/index.php?option=com_content&task=view&id=70&Itemid=146
Detta är alltså ett Fellowship specialanpassat för utlänningar som vill lära sig mer om den amerikanska modellen. Det fina är att det kan anpassas i tid, endast några veckor eller längre, beroende på behov, samt att du slipper amerikanska prov, pappersarbete etc. Perfekt både för klinikchefer, handledare, ST-läkare och liknande...
Läs mer själv:
http://emergencyresidency.com/index.php?option=com_content&task=view&id=70&Itemid=146
söndag 21 september 2008
Offensiv sjukvård
Vad kostar vården? Ofta hör jag att svensk sjukvård kostar och alla har olika ideer om hur man sparar... Korttidsvård, dagskirurgi, forskning kring undersökningar man ej behöver göra. Grundtonen är att visst ska vi ha vård, vissa säger att den dessutom är mycket bra, men att den kostar och enda sättet att dra ned på kostnaden är att spara...
Detta är ett ålderdomligt tankesätt tycker jag.
Min kära chef på Södersjukhuset Thomas Arnhjort hade en lysande ide när jag var där - anställ någon som sköter om kökskoder (billing, vad nu det heter på svenska).
Här har vi ett företag som sköter all diagnoskodning och "fakturor". Det lönar sig bättre att jag arbetar som läkare och dom sköter kodning och ekonomi, jag kan se fler patienter och dom drar in mer pengar totalt. Thomas uppsakattade att akuten kunde tjäna 1 miljon extra om året på detta, han har säkert rätt.
Huvudtanken inom svensk vård måste alltså ändras. Vården belastar inte!
Om man opererar en man som brutit benet så han kan gå igen, vad är det värt? Strunt i etiken, vi pratar pengar, det är det som biter på politiker mest. Om vi inte opererar och patienten har svårt att gå och arbeta efter det, vad händer? Kan inte försörja sig etc, en mångmiljonkostnad för samhället. Starroperation så patienten kan se, deppression som kan återgå till arbetet, cancer som botas, vad händer om vi avstår från attt göra det vi är bra på...? För individen självt är det totallönsamt att bli behandlad så man kan fortsätta med sitt liv. För samhället också.
Kostnaden att inte få vård räknas sällan på. Läste nyligen att det är stor brist på allmänläkare i skåne, men att arbetsgivaren är ovillig att höja lönen för att rekrytera... de räknar aldrig på vad det kostar samhället att inte ha läkare, bara lönekostnad...
Jag tycker vi ska sluta upp att se oss som en belastning för samhället, vi som sjukvårdspersonal är behövda och oumbärliga. Patienterna VILL att vi ska ha bättre villkor, så att vi finns där när det behövs.
Sjukhusledningen måste inte bara spara men börja dra in. Räkna på alla fakturor, får vi rätt ersättning? Finns det stiftelser som vill donera? Företag som vill sponsra en vårdavdelning? EU pengar för nya projekt? Forskningspengar? Specialistvård som kan locka patienter från andra delar av landet? Från andra länder?
Det måste också vara ok för Volvo att sponsra ambulanssjukvården lika väl som ett sjukhus kan heta Astrid Lindgren. Men man måste aktivt söka!
Sjukhusen måste skaffa sig en marknadsavdelning som sysslar med offensiva ideer; Hur får vi mer patienter? Hur får vi mer medel att utföra god vård?
Kommer ihåg att en grupp operationssystrar sade upp sig för att de inte fick sin lönehöjning med 1500 SEK som de krävt, de bildade ett företag tillsammans och hyrde in sig hos gamla arbetsgivaren till DUBBEL lön! Det tjänar patienterna på, att vården finns.
Detta är ett ålderdomligt tankesätt tycker jag.
Min kära chef på Södersjukhuset Thomas Arnhjort hade en lysande ide när jag var där - anställ någon som sköter om kökskoder (billing, vad nu det heter på svenska).
Här har vi ett företag som sköter all diagnoskodning och "fakturor". Det lönar sig bättre att jag arbetar som läkare och dom sköter kodning och ekonomi, jag kan se fler patienter och dom drar in mer pengar totalt. Thomas uppsakattade att akuten kunde tjäna 1 miljon extra om året på detta, han har säkert rätt.
Huvudtanken inom svensk vård måste alltså ändras. Vården belastar inte!
Om man opererar en man som brutit benet så han kan gå igen, vad är det värt? Strunt i etiken, vi pratar pengar, det är det som biter på politiker mest. Om vi inte opererar och patienten har svårt att gå och arbeta efter det, vad händer? Kan inte försörja sig etc, en mångmiljonkostnad för samhället. Starroperation så patienten kan se, deppression som kan återgå till arbetet, cancer som botas, vad händer om vi avstår från attt göra det vi är bra på...? För individen självt är det totallönsamt att bli behandlad så man kan fortsätta med sitt liv. För samhället också.
Kostnaden att inte få vård räknas sällan på. Läste nyligen att det är stor brist på allmänläkare i skåne, men att arbetsgivaren är ovillig att höja lönen för att rekrytera... de räknar aldrig på vad det kostar samhället att inte ha läkare, bara lönekostnad...
Jag tycker vi ska sluta upp att se oss som en belastning för samhället, vi som sjukvårdspersonal är behövda och oumbärliga. Patienterna VILL att vi ska ha bättre villkor, så att vi finns där när det behövs.
Sjukhusledningen måste inte bara spara men börja dra in. Räkna på alla fakturor, får vi rätt ersättning? Finns det stiftelser som vill donera? Företag som vill sponsra en vårdavdelning? EU pengar för nya projekt? Forskningspengar? Specialistvård som kan locka patienter från andra delar av landet? Från andra länder?
Det måste också vara ok för Volvo att sponsra ambulanssjukvården lika väl som ett sjukhus kan heta Astrid Lindgren. Men man måste aktivt söka!
Sjukhusen måste skaffa sig en marknadsavdelning som sysslar med offensiva ideer; Hur får vi mer patienter? Hur får vi mer medel att utföra god vård?
Kommer ihåg att en grupp operationssystrar sade upp sig för att de inte fick sin lönehöjning med 1500 SEK som de krävt, de bildade ett företag tillsammans och hyrde in sig hos gamla arbetsgivaren till DUBBEL lön! Det tjänar patienterna på, att vården finns.
lördag 20 september 2008
Skillnader i utbildning
Jag lovade ju förut att skriva lite om utbildningen som akutläkare...
De flesta utbildningarna i USA är 3 år, en del är 4 år.
Min utbildning var 3 år. Första månaden var en introduktion med föreläsningar och enstaka besök på akuten, man går kursen som ATLS, ACLS osv. Första 2 åren innehåller också mycket randningar på andra kliniker.
Största skillnade gentemot ST i Sverige tror jag är arbetstid, studiekrav och handleding.
Vi arbetar lite olika beroende på program men ca 60 timmar i vackan kommer man lätt upp till, oftast mer. Ingen jourkompledighet eller liknande.
Vi hade skriftliga prov var 3:e månad, muntligt prov en gång per år. Allt detta ställer höga krav på att du läser kontinuerligt så jag läste mycket på mina lediga dagar. Annars hade vi onsdag förmiddag 5 timmars föreläsning, där ingick ren undervisning, morbidaty and mortality conferens, artikelläsning osv.
Varje år genomförs nationella prov för akutläkarresidents. Dessa är främst till för att testa ens kunskaper och se vart man ligger jämfört med andra studenter och program. Dessa är viktiga också för programens profil, att visa bra statistik... Dessa nationella prov liknar den slutexamen man som akutläkare avlägger så skriver man bra så vet man att man har god chans att klara examen senare.
Handledningen är överlag mycket ambitiös, under hela sin utbildning är man handledd av specialister på plats. Överlag tycker jag det är bra, man lär sig mycket fortare och lärarna lär sig också vad du som resident kan och vad du behöver förbättra. Vi utvärderades varje månad av våra lärare, en skriftlig summering till min residency director...
Annars efter 3 år var det examen, en skriftlig som 82% klarade mitt år, dessutom en praktisk som består av 11 patientfall. Man kan jobba utan att klara dessa examen men i praktiken gör alla examen tills dom klarar den.
Det finns även möjlighet till subspecialisering som akutläkare, ett eller två år. Detta är vanligast för de som aspirerar på en akademisk karriär. Toxikologi, sports medicine, pediatrics, hyperbaric medicine, ultraljud, det finns en rad andra områden också.
Om jag jämför med sverige så hade jag viss nytta av att kunna agera självständigt, det lär man ju sig i skandinavien. Annars lär man sig här sin egen roll som läkare närmsta åren efter sin examen, då man arbetar mer självständigt.
De flesta utbildningarna i USA är 3 år, en del är 4 år.
Min utbildning var 3 år. Första månaden var en introduktion med föreläsningar och enstaka besök på akuten, man går kursen som ATLS, ACLS osv. Första 2 åren innehåller också mycket randningar på andra kliniker.
Största skillnade gentemot ST i Sverige tror jag är arbetstid, studiekrav och handleding.
Vi arbetar lite olika beroende på program men ca 60 timmar i vackan kommer man lätt upp till, oftast mer. Ingen jourkompledighet eller liknande.
Vi hade skriftliga prov var 3:e månad, muntligt prov en gång per år. Allt detta ställer höga krav på att du läser kontinuerligt så jag läste mycket på mina lediga dagar. Annars hade vi onsdag förmiddag 5 timmars föreläsning, där ingick ren undervisning, morbidaty and mortality conferens, artikelläsning osv.
Varje år genomförs nationella prov för akutläkarresidents. Dessa är främst till för att testa ens kunskaper och se vart man ligger jämfört med andra studenter och program. Dessa är viktiga också för programens profil, att visa bra statistik... Dessa nationella prov liknar den slutexamen man som akutläkare avlägger så skriver man bra så vet man att man har god chans att klara examen senare.
Handledningen är överlag mycket ambitiös, under hela sin utbildning är man handledd av specialister på plats. Överlag tycker jag det är bra, man lär sig mycket fortare och lärarna lär sig också vad du som resident kan och vad du behöver förbättra. Vi utvärderades varje månad av våra lärare, en skriftlig summering till min residency director...
Annars efter 3 år var det examen, en skriftlig som 82% klarade mitt år, dessutom en praktisk som består av 11 patientfall. Man kan jobba utan att klara dessa examen men i praktiken gör alla examen tills dom klarar den.
Det finns även möjlighet till subspecialisering som akutläkare, ett eller två år. Detta är vanligast för de som aspirerar på en akademisk karriär. Toxikologi, sports medicine, pediatrics, hyperbaric medicine, ultraljud, det finns en rad andra områden också.
Om jag jämför med sverige så hade jag viss nytta av att kunna agera självständigt, det lär man ju sig i skandinavien. Annars lär man sig här sin egen roll som läkare närmsta åren efter sin examen, då man arbetar mer självständigt.
torsdag 18 september 2008
Vems EKG?
När jag var på senaste ACEP mötet i Seattle var jag på en mycket bra föreläsning om EKG av Amal Mattu. Han har skrivit flera böcker om EKG tolkning för akutläkare. Han berättade en morgon när han kom till akuten så skulle han städa ett skrivbord, där låg ett EKG från natten innan, utan namn... EKGt hade typiska förändringar för Brugadas Syndrom och Dr Mattu frågade om någon visste vad som hade hänt patienten...
Under en hel vecka frågade han runt bland läkarna som arbetat natt etc, men ingen kunde minnas någon patient med Brugadas, och det brukar man ju komma ihåg.
Ett par veckor senare fick han en nyhet av en kollega; - En av våra städare dog precis, kom in på larm, ung, i 20 årsåldern...
Tydligen hade städaren känt hjärtklappning och någon på akuten hade tagit ett EKG på honom utan att registrera honom som patient, kanske för att spara honom lite besvär och pengar... Om någon bedömde EKGt under natten framkom inte av historien.
Själv har jag aldrig diagnostiserat någon med Brugadas syndrom trots att jag har hållt utkik i en 5-6 år nu... Men man vet aldrig!
Lär er Brugadas syndrom ni som inte kan och rädda liv! Och registrera alltid patienter...
http://www.residentandstaff.com/issues/articles/2007-09_04.asp
Under en hel vecka frågade han runt bland läkarna som arbetat natt etc, men ingen kunde minnas någon patient med Brugadas, och det brukar man ju komma ihåg.
Ett par veckor senare fick han en nyhet av en kollega; - En av våra städare dog precis, kom in på larm, ung, i 20 årsåldern...
Tydligen hade städaren känt hjärtklappning och någon på akuten hade tagit ett EKG på honom utan att registrera honom som patient, kanske för att spara honom lite besvär och pengar... Om någon bedömde EKGt under natten framkom inte av historien.
Själv har jag aldrig diagnostiserat någon med Brugadas syndrom trots att jag har hållt utkik i en 5-6 år nu... Men man vet aldrig!
Lär er Brugadas syndrom ni som inte kan och rädda liv! Och registrera alltid patienter...
http://www.residentandstaff.com/issues/articles/2007-09_04.asp
onsdag 17 september 2008
TGA
Under min residency hade jag en man med TGA, transient global amnesia. Patienten, en äldre man hade helt tappat minnet, visste inte var han var, hur han kommit till akuten etc. Han var dock bättre enligt sonen nu, inga neurologiska bortfall annars. Min attending bad mig se patienten och föreslå utredning... om neurologiska bortfall finns bör patienten utredas för TIA, stroke etc. Vi observerade patienten ett tag och han var fortsatt stabil, så patienten fick gå hem med sonen för att följa upp med husläkaren dagen efter. En bra diagnos att kunna, man kan lugna anhöriga om inte annat.
bifogar en länk om TGA.
http://www.emedicine.com/neuro/TOPIC380.HTM
bifogar en länk om TGA.
http://www.emedicine.com/neuro/TOPIC380.HTM
måndag 15 september 2008
Everest ER
Världens högst belägna akutmottagning? Luanne Freer talade på senaste ACEP mötet i Seattle, fängslande berättelse. Denna clinic bygger nästan helt på ideella insatser, väntelistan för akutläkare är fulltecknad närmaste åren...
Akutläkare i ett nötskal!
Det som inte framgår av denna film är när filmteamet filmade den allergiska reaktionen blev patienten medvetslös och fick ventileras och komprimeras någon minut innan han vaknade igen... Luanne var tvungen att ta hjälp av filmteamet så det kom aldrig med på filmen...
ACEP hålls i år i slutet av oktober i Chicago, tror det är ca 5000 akutläkare där, är du intresserad av emergency medicine i någon form, this is where it is happening!
Annars lite spänning från Everest, varsågod!
http://www.youtube.com/watch?v=Xr2emT0be90
http://www.basecampmd.com/page/mission.shtml
Akutläkare i ett nötskal!
Det som inte framgår av denna film är när filmteamet filmade den allergiska reaktionen blev patienten medvetslös och fick ventileras och komprimeras någon minut innan han vaknade igen... Luanne var tvungen att ta hjälp av filmteamet så det kom aldrig med på filmen...
ACEP hålls i år i slutet av oktober i Chicago, tror det är ca 5000 akutläkare där, är du intresserad av emergency medicine i någon form, this is where it is happening!
Annars lite spänning från Everest, varsågod!
http://www.youtube.com/watch?v=Xr2emT0be90
http://www.basecampmd.com/page/mission.shtml
Vårdcentralsfallen
Ofta hör jag i debatten att akutens problem är "vårdcentralsfallen" och att om primärvården vore mer tillgänglig skulle akuten ha mindre patienter.
Låt mig understryka att jag är helt för en tillgänglig primärvård. Detta leder till större valmöjligheter för patienten.
Problemet som politiker och läkare ständigt misslyckas att förstå är att det är patienten som avgör var de vill söka. Vi är beroende av deras eget omdöme när de tror sig ha en akut åkomma.
Gör ett tankeexperiment - gå ut i väntrummet på akuten och peka ut de som kan gå till vårdcentralen... Blir vården bättre eller säkrare av det? Knappast, men vi lägger bördan på patienten att ha förståelse för när de skall gå till akutmottagningen, vi kräver att de ska ha samma kompetens som vi... helt orimligt.
Det är först EFTER läkaren gjort sin bedömning som kommentaren fälls att "hon kunde ju ha gått till vårdcentralen". Tyvärr är detta ofta för svårt för den mänskliga hjärnan att skilja på dessa begrepp och följden blir felaktiga slutsatser.
Vi måste fortsatt lita på att personer som tror sig ha en akut åkomma KOMMER till akutmottagningen, bemöta dessa proffesionellt och effektivt. Hela akutsjukvården bygger på detta. Om bara klart akut sjuka skulle komma till akuten skulle jag misstänka att det finns fler akut sjuka som är hemma. Jämför läkaren som varje gång han/hon skickar patienten på en lungröntgen hittar en pneumoni - denne läkare beställer antagligen för få lungröntgen och missar flera patienter med diffusa symtom.
I artikeln under är författaren kritisk till akutläkare. Denna ståndpunkt kan man ha, men så länge inte hon kan gå ut i väntrummet och peka ut vilka patienter som kan gå till vårdcentralen måste hon finna en annan lösning på akutsjukvårdens organisation. Jag förespråkar en lösning som istället bedömmer dessa patienter dubbelt så fort och identifierar akuta sjukdomstillstånd, inleder behandling och lotsar patienten till rätt vårdnivå. För vi VET att det sitter en patient med en hjärtinfarkt i väntrummet titt som tätt. Vi vet detta för att vi är läkare, till skillnad från patienten...
http://www.sjukhuslakaren.se/site/2004/%E2%80%9Dstorsatsning-pa-akutlakare-inte-det-basta-for-patienterna%E2%80%9D/
Låt mig understryka att jag är helt för en tillgänglig primärvård. Detta leder till större valmöjligheter för patienten.
Problemet som politiker och läkare ständigt misslyckas att förstå är att det är patienten som avgör var de vill söka. Vi är beroende av deras eget omdöme när de tror sig ha en akut åkomma.
Gör ett tankeexperiment - gå ut i väntrummet på akuten och peka ut de som kan gå till vårdcentralen... Blir vården bättre eller säkrare av det? Knappast, men vi lägger bördan på patienten att ha förståelse för när de skall gå till akutmottagningen, vi kräver att de ska ha samma kompetens som vi... helt orimligt.
Det är först EFTER läkaren gjort sin bedömning som kommentaren fälls att "hon kunde ju ha gått till vårdcentralen". Tyvärr är detta ofta för svårt för den mänskliga hjärnan att skilja på dessa begrepp och följden blir felaktiga slutsatser.
Vi måste fortsatt lita på att personer som tror sig ha en akut åkomma KOMMER till akutmottagningen, bemöta dessa proffesionellt och effektivt. Hela akutsjukvården bygger på detta. Om bara klart akut sjuka skulle komma till akuten skulle jag misstänka att det finns fler akut sjuka som är hemma. Jämför läkaren som varje gång han/hon skickar patienten på en lungröntgen hittar en pneumoni - denne läkare beställer antagligen för få lungröntgen och missar flera patienter med diffusa symtom.
I artikeln under är författaren kritisk till akutläkare. Denna ståndpunkt kan man ha, men så länge inte hon kan gå ut i väntrummet och peka ut vilka patienter som kan gå till vårdcentralen måste hon finna en annan lösning på akutsjukvårdens organisation. Jag förespråkar en lösning som istället bedömmer dessa patienter dubbelt så fort och identifierar akuta sjukdomstillstånd, inleder behandling och lotsar patienten till rätt vårdnivå. För vi VET att det sitter en patient med en hjärtinfarkt i väntrummet titt som tätt. Vi vet detta för att vi är läkare, till skillnad från patienten...
http://www.sjukhuslakaren.se/site/2004/%E2%80%9Dstorsatsning-pa-akutlakare-inte-det-basta-for-patienterna%E2%80%9D/
lördag 13 september 2008
Basspecialitet
Gudmar Lundqvist har tidigare utrett frågan om akutläkare och föreslagit till socialstyrelsen att det skall vara en egen specialitet. Enligt artikeln nedan motsatte sig internmedicinarnas företrädare detta, och därför blev kompromissen tilläggsspecialitet. Om någon har mer information i denna fråga kring diskussionerna, hör gärna av er till mig.
Gudmar Lundqvist menade att de initiativ till akutläkarspecialitet kan avstanna om akutmedicin ej blev en egen specialitet. Han har delvis rätt, det har satt käppar i hjulet för många. Men faktum kvarstår att många sjukhus i Sverige är fortsatt intresserade av att bemanna sina akutmottagningar med akutläkare, och listan av intresserade sjukhus växer. Vad ska då sjukhusen göra, utbilda akutläkare eller dubbelspecialister? Både och? Kanske. Min rekomendation är dock att sjukhusen satsar på en bra akutläkarutbildning i första hand. Jag har svårt att se att en dubbelspecialitet gagnar någon. De sjukhus som vill ha akutläkare bör sammarbeta om gemensamma riktlinjer (med Swesem), mål och kvalitetskontroll så man i framtiden som akutläkare har en arbetsmarknad. Parallellt kan man verka för en egen specialitet. Risken är annars att man får en kompromissartad akutläkarutbildning (och system) vilket inte gynnar den blivande akutläkaren, patienten eller arbetsgivaren. Kommentarer välkomnas.
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2002/12/02/arbetsgrupp-foreslar-att-ak/index.xml
http://www.sjukhuslakaren.se/site/2005/%E2%80%9Dutvecklingen-kan-paverkas-men-inte-forhindras%E2%80%9D/#comment-648
Gudmar Lundqvist menade att de initiativ till akutläkarspecialitet kan avstanna om akutmedicin ej blev en egen specialitet. Han har delvis rätt, det har satt käppar i hjulet för många. Men faktum kvarstår att många sjukhus i Sverige är fortsatt intresserade av att bemanna sina akutmottagningar med akutläkare, och listan av intresserade sjukhus växer. Vad ska då sjukhusen göra, utbilda akutläkare eller dubbelspecialister? Både och? Kanske. Min rekomendation är dock att sjukhusen satsar på en bra akutläkarutbildning i första hand. Jag har svårt att se att en dubbelspecialitet gagnar någon. De sjukhus som vill ha akutläkare bör sammarbeta om gemensamma riktlinjer (med Swesem), mål och kvalitetskontroll så man i framtiden som akutläkare har en arbetsmarknad. Parallellt kan man verka för en egen specialitet. Risken är annars att man får en kompromissartad akutläkarutbildning (och system) vilket inte gynnar den blivande akutläkaren, patienten eller arbetsgivaren. Kommentarer välkomnas.
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2002/12/02/arbetsgrupp-foreslar-att-ak/index.xml
http://www.sjukhuslakaren.se/site/2005/%E2%80%9Dutvecklingen-kan-paverkas-men-inte-forhindras%E2%80%9D/#comment-648
Triage
Katarina Göranson har studerat triage på svenska akutmottagningar och resultaten är inte direkt upplyftande. Jag bifogar en liten länk från DN...
I USA går alla patienter igenom triage FÖRE registrering, i alla fall där jag arbetat. Bedöms patienten ha ett allvarligt symtom förs patienten direkt in till akutmottagningen och behandling påbörjas samtidigt som patienten registreras. Prioskalan 1-5 är den jag arbetat med. Om någon sjuksköterska är ny på triage märks det direkt, det försvårar flödet och fördelning av arbete för resten av personalen. Vanligtvis får alla sjuksystrar speciell utbildning för att lära sig triage. De tar hjälp av oss akutläkare i enstaka fall om nödvändigt.
Varför ligger svensk akutsjukvård efter även i denna utveckling? Jag har inget bra svar, lämnar frågan öppen. Men problemet är nu uppmärksammat och det bör inte vara svårt att inrätta goda triagesystem och utbildningar för dessa.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=584195&previousRenderType=6
I USA går alla patienter igenom triage FÖRE registrering, i alla fall där jag arbetat. Bedöms patienten ha ett allvarligt symtom förs patienten direkt in till akutmottagningen och behandling påbörjas samtidigt som patienten registreras. Prioskalan 1-5 är den jag arbetat med. Om någon sjuksköterska är ny på triage märks det direkt, det försvårar flödet och fördelning av arbete för resten av personalen. Vanligtvis får alla sjuksystrar speciell utbildning för att lära sig triage. De tar hjälp av oss akutläkare i enstaka fall om nödvändigt.
Varför ligger svensk akutsjukvård efter även i denna utveckling? Jag har inget bra svar, lämnar frågan öppen. Men problemet är nu uppmärksammat och det bör inte vara svårt att inrätta goda triagesystem och utbildningar för dessa.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=584195&previousRenderType=6
torsdag 11 september 2008
Ultraljudslänk
Har gottat mig hela dagen åt att få presentera denna länk. Fick nys om den nyligen...
Ultraljud är en relativt ny företeelse här bland akutläkare, nästan alla mina kollegor här i Fairbanks utbildade sig utan denna kompetens. Idag är maskinerna så bra, portabla och relativt billiga, vilket på en rad områden kan avsevärt förbättra akutsjukvården. Själv fick jag lite administrativa problem och mötte viss skepsis bland radiologer innan jag nu startat ett utbildningsprogram för mina kollegor. Egentligen inget konstigt, all förändring går ej smidigt, men nåväl...
Om någon av er står i begrepp att köpa ny utrustning är mitt tips att satsa på hållbarhet, små portabla (laptopstorlek) och lätta att rengöra framför maximal resolution. För akutläkarändamål är dagens maskiner numera tillräckligt bra, och är den för stor, svår att serva och liknande riskerar man ha den bara stående i ett hörn...
Denna sida har tagit 3 år att utveckla, jag har inte gått igenom hela än men är imponerad so far...
Håll till godo!
http://www.sonoguide.com/introduction.html
Ultraljud är en relativt ny företeelse här bland akutläkare, nästan alla mina kollegor här i Fairbanks utbildade sig utan denna kompetens. Idag är maskinerna så bra, portabla och relativt billiga, vilket på en rad områden kan avsevärt förbättra akutsjukvården. Själv fick jag lite administrativa problem och mötte viss skepsis bland radiologer innan jag nu startat ett utbildningsprogram för mina kollegor. Egentligen inget konstigt, all förändring går ej smidigt, men nåväl...
Om någon av er står i begrepp att köpa ny utrustning är mitt tips att satsa på hållbarhet, små portabla (laptopstorlek) och lätta att rengöra framför maximal resolution. För akutläkarändamål är dagens maskiner numera tillräckligt bra, och är den för stor, svår att serva och liknande riskerar man ha den bara stående i ett hörn...
Denna sida har tagit 3 år att utveckla, jag har inte gått igenom hela än men är imponerad so far...
Håll till godo!
http://www.sonoguide.com/introduction.html
onsdag 10 september 2008
Schock Trauma - sanningen!
Under sista året på min utbildning införde vår chef en frivillig rotation på Schock Trauma i Baltimore, Maryland. En av våra attendings (specialist) hade nyss gjort ett fellowship där i trauma/critical care och talade varmt om den erfarenheten. Vår akutmottagning var ett Level 1 trauma center och vi hade god utbildning i trauma, låt vara att 97% var blunt, mest bilolyckor och liknande.
Henry, min vapendragare under utbildningen, och jag tänkte att det låter bra, men när vi kom till Baltimore och fick våra scrubs och schema började vi ångra oss... Det var typ 120 timmars jobb i veckan, med 28 timmars nattjour var tredje dygn... efter första veckan hade vi förvisso sett en hel del...
Schock trauma i Baltimore är en akutmottagning renodlad för att ta emot allvarliga trauman, mindre saker skickas till vanliga akuten bredvid. Man ingår i ett arbetslag, ca 3-4 residents, en fellow och en attending. Alla residents turas om att vara ansvarig för "the trauma rescusitation" och då är man "hands off" dvs dirigerar från fotändan allt som försigår, som röntgen, ultraljud, CVK etc. Bakom står traumakirurgen och the fellow och styr upp om det behövs. Sjuksyster hade monopol på patientens högra sida med alla infarter etc, och dom är ganska drivna vill jag påstå. Vi fick lära oss att göra ultraljud från vänster sida... I denna miljö är man verkligen dirigent, vill man ha en neurokirurg som konsult säger man till syrran och 15 sek senare säger dom: -Done!
T o m syrran ringer på konsulter om du glömmer...
Var tredje dygn är vi alltså mottagande för akuta patienter, den övriga tiden är avdelningsarbete på surgical intensive care unit etc. Vi fick ca 25-30 patienter under ett dygn, vissa kunde gå hem men många hade allvarliga skador. Skickade bl a hem en ung man som var skjuten i bröstet/ryggen tre ggr..! Vi såg alla kulorna på röntgen bilderna (kulorna var relativt ytliga) och efter fyra timmar gjordes en ny röntgen som var stabil... han fick en spruta tetanusvaccin också. Annars var det full rulle som oftast, CT och operationssal var 10 meter ifrån. Alla rummen var exakt likadant utrustade så man hittade allt var man än var. En gång blev jag själv på en patient, alla andra var upptagna, en äldre man från en trafikolycka, vaken men somnolent och hypotensiv. Med lite infarter, vätska och intubering blev han lite stabilare, började kolla den nyss gjorda CT'n från huvud till tå och såg en relativt stor pneumotorax vänster sida. Sa till syrran igen, att dom kunde ringa mitt team, och fick till svar att dom är på väg, men dom har fastnat i något rondarbete..!
Så in med toraxdränet också och när jag håller på att sy ihop ler "the trauma attending" åt mig:
-So, you fixed the pneumo... what are you going to do about his liver...? Hon hade tagit sig tiden att fortsätta scrolla ned på CT'n och sett allt blod i magen, troligen från levern... lite pinsamt kanske, men det är ju ABCDE etc, jag ville ju inte ha en tension pneumo in my hands so to say... Hon flinade och vi rullade raskt in på operation...
Det är mycket damage control som predikas dvs vi öppnar buken och stoppar blödningen, jösses vad det kan blöda från en lever, men vi packade och fick till slut koll på situationen. Patienten var tydligen alkoholist så hans koagulationsstatus var inte den bästa...
Jag spenderade mycket tid på operation också, jag hade ju tänkt bli kirurg om jag ej blivit akutläkare. Trots att vi jobbade som galningar kändes det inte så farligt, man var adrenalinhög mest hela tiden. En gång hade vi två blödande bukar men båda kirurgerna var upptagna med den första, på intercom fick jag order:
-Prep that one, we will be there shortly!
Hjälpte operationssyrran så gott det gick och "skrubbade in" mig, väntade, patienten var ny hypotensiv trots blod och vätska... Skickade en löpare igen till kirurgerna som svarade:
-Just open him up, we will be there shortly! Hade jag hört detta förut? Vart ska detta sluta..? Lyckligtvis kom då vår traumakirurg så jag behövde inte öppna honom själv...
Som ni förstår är detta en värld för sig, skild från de flesta läkare oavsett specialitet.
Som jag sade tidigare, Henry och jag tyckte vi hade åkt på en nitlott men efter ca 10 dagar hade Henry gjort sin första torakotomi och var hur hög som helst, och efter 14 dagar hade jag gjort min första och våra concerns var som bortblåsta.
Vi hade våra sökare på hemma också och varje gång ett trauma larmades in kom det upp som ett textmedellande på sökaren, ex 22 yo GSW to head.
Själva mottagande enheten hette TRU (trauma rescusitation unit), men efter hand fick vi lära oss att för traumajunkies betyder det sanningen...!
En sidostory är att alla deras scrubs är rosa, initialt valda så att de ej ska försvinna, fula m a o, men alla tog ett set för att visa att man varit på Schock Trauma så det fungerade inte...
Efter en månad var vi nästan lite ledsna över att behöva åka tillbaka till New York. En högst lärorik tid, det var en ATLS kurs rakt av varje dag kan man säga.
Studenttips: vi hade en läkarstudentstudent från Tyskland som var där en månad, vi lärde honom ultraljud och en och annan CVK etc, han var mycket nöjd.
Hittade en länk från youtube, där ser man också helikoptern och den "coola" paramedic som intuberade, och dom rosa scrubsen. Varje fredag och lördag fick vi stå inför tv kamerorna från Discovery Channel, likt residenten i denna film.
http://www.youtube.com/watch?v=cJry_6XNuqI
Henry, min vapendragare under utbildningen, och jag tänkte att det låter bra, men när vi kom till Baltimore och fick våra scrubs och schema började vi ångra oss... Det var typ 120 timmars jobb i veckan, med 28 timmars nattjour var tredje dygn... efter första veckan hade vi förvisso sett en hel del...
Schock trauma i Baltimore är en akutmottagning renodlad för att ta emot allvarliga trauman, mindre saker skickas till vanliga akuten bredvid. Man ingår i ett arbetslag, ca 3-4 residents, en fellow och en attending. Alla residents turas om att vara ansvarig för "the trauma rescusitation" och då är man "hands off" dvs dirigerar från fotändan allt som försigår, som röntgen, ultraljud, CVK etc. Bakom står traumakirurgen och the fellow och styr upp om det behövs. Sjuksyster hade monopol på patientens högra sida med alla infarter etc, och dom är ganska drivna vill jag påstå. Vi fick lära oss att göra ultraljud från vänster sida... I denna miljö är man verkligen dirigent, vill man ha en neurokirurg som konsult säger man till syrran och 15 sek senare säger dom: -Done!
T o m syrran ringer på konsulter om du glömmer...
Var tredje dygn är vi alltså mottagande för akuta patienter, den övriga tiden är avdelningsarbete på surgical intensive care unit etc. Vi fick ca 25-30 patienter under ett dygn, vissa kunde gå hem men många hade allvarliga skador. Skickade bl a hem en ung man som var skjuten i bröstet/ryggen tre ggr..! Vi såg alla kulorna på röntgen bilderna (kulorna var relativt ytliga) och efter fyra timmar gjordes en ny röntgen som var stabil... han fick en spruta tetanusvaccin också. Annars var det full rulle som oftast, CT och operationssal var 10 meter ifrån. Alla rummen var exakt likadant utrustade så man hittade allt var man än var. En gång blev jag själv på en patient, alla andra var upptagna, en äldre man från en trafikolycka, vaken men somnolent och hypotensiv. Med lite infarter, vätska och intubering blev han lite stabilare, började kolla den nyss gjorda CT'n från huvud till tå och såg en relativt stor pneumotorax vänster sida. Sa till syrran igen, att dom kunde ringa mitt team, och fick till svar att dom är på väg, men dom har fastnat i något rondarbete..!
Så in med toraxdränet också och när jag håller på att sy ihop ler "the trauma attending" åt mig:
-So, you fixed the pneumo... what are you going to do about his liver...? Hon hade tagit sig tiden att fortsätta scrolla ned på CT'n och sett allt blod i magen, troligen från levern... lite pinsamt kanske, men det är ju ABCDE etc, jag ville ju inte ha en tension pneumo in my hands so to say... Hon flinade och vi rullade raskt in på operation...
Det är mycket damage control som predikas dvs vi öppnar buken och stoppar blödningen, jösses vad det kan blöda från en lever, men vi packade och fick till slut koll på situationen. Patienten var tydligen alkoholist så hans koagulationsstatus var inte den bästa...
Jag spenderade mycket tid på operation också, jag hade ju tänkt bli kirurg om jag ej blivit akutläkare. Trots att vi jobbade som galningar kändes det inte så farligt, man var adrenalinhög mest hela tiden. En gång hade vi två blödande bukar men båda kirurgerna var upptagna med den första, på intercom fick jag order:
-Prep that one, we will be there shortly!
Hjälpte operationssyrran så gott det gick och "skrubbade in" mig, väntade, patienten var ny hypotensiv trots blod och vätska... Skickade en löpare igen till kirurgerna som svarade:
-Just open him up, we will be there shortly! Hade jag hört detta förut? Vart ska detta sluta..? Lyckligtvis kom då vår traumakirurg så jag behövde inte öppna honom själv...
Som ni förstår är detta en värld för sig, skild från de flesta läkare oavsett specialitet.
Som jag sade tidigare, Henry och jag tyckte vi hade åkt på en nitlott men efter ca 10 dagar hade Henry gjort sin första torakotomi och var hur hög som helst, och efter 14 dagar hade jag gjort min första och våra concerns var som bortblåsta.
Vi hade våra sökare på hemma också och varje gång ett trauma larmades in kom det upp som ett textmedellande på sökaren, ex 22 yo GSW to head.
Själva mottagande enheten hette TRU (trauma rescusitation unit), men efter hand fick vi lära oss att för traumajunkies betyder det sanningen...!
En sidostory är att alla deras scrubs är rosa, initialt valda så att de ej ska försvinna, fula m a o, men alla tog ett set för att visa att man varit på Schock Trauma så det fungerade inte...
Efter en månad var vi nästan lite ledsna över att behöva åka tillbaka till New York. En högst lärorik tid, det var en ATLS kurs rakt av varje dag kan man säga.
Studenttips: vi hade en läkarstudentstudent från Tyskland som var där en månad, vi lärde honom ultraljud och en och annan CVK etc, han var mycket nöjd.
Hittade en länk från youtube, där ser man också helikoptern och den "coola" paramedic som intuberade, och dom rosa scrubsen. Varje fredag och lördag fick vi stå inför tv kamerorna från Discovery Channel, likt residenten i denna film.
http://www.youtube.com/watch?v=cJry_6XNuqI
Kirurgjouren läkare?
Fick nyssens nys om att kirurgkliniken på en av Stockholms större akutmottagningar har placerat en nyutexaminerad läkare som primärjour, alltså en läkare som ej gjort AT. Detta har skett upprepat under sommaren, och akutläkarna på kliniken har fått ärva en 10-12 patienter på morgonen som bokstavligt bara är påtittade, utan egentlig work up eller beslut om disposition, trots att patienterna varit där hela natten...
Inget ont om den stackars framjouren...denne hade enligt akutläkarna inte vågat störa bakjourläkaren under natten eller tagit några egna initiativ...
Detta är inte alls ovanligt att läkare som inte har legitimation att praktisera självständigt schemaläggs på detta sätt i Sverige, och andra nordiska länder för den delen. Det vet jag ju själv, jag arbetade innan jag var färdig med min examen..
problemet med detta är att vi är blinda för att detta är oacceptabelt. Vi har ärvt en tradition, från den tiden provinsialläkaren var gud och det var stor brist på läkare.
Vi vet inget bättre. I detta fall dog ingen eller liknande, men det kan ju ske. Ofta gör man så här för att spara pengar.. men vad sparar man? Dessa patienter kunde ju lika gärna väntat hemma och kommit tillbaka på morgonen. På pappret ser det ut som en läkare har täckning men i praktiken är det en målvakt - en som officiellt har ansvar men i praktiken noll koll. Detta menar jag är motsatt till besparing, det är lön utbetald för en natt utan arbete. Problemet är också att vi accepterar det som arbete, att det är så här det är, och personen i fråga får "arbetserfarenhet"... tyvärr är inte det detsamma som utbildning, handleding och feedback.
En brinnande fråga i mitt perspektiv blir - vem har ansvaret för akutens patienter? I min värld är det tydligt, det är jag (som akutläkare). Mina kollegor i USA skulle nog använt ett språk som svenskar skulle ha svårt för, men det går ut på att väcka bakjouren ordentligt och get his/her ass in NOW! Gör man detta några gånger så försvinner snabbt dessa inproduktiva jourlinjer, tro mig. Tyvärr ( i Sverige )är det ingen klinik som vill ta ansvar för alla akutens patienter, speciellt inte på natten. Ingen vet vad den andra håller på med. Och så länge de olika organklinikerna har huggsexa om akutflödet så far patienterna illa.
Det är väl ett moment 22 just nu, vi har inte tillräckligt med akutläkare som kan ta över.
Det är några underläkare som skrivit till mig och sagt sig vara intresserade av akutläkeri men att de tvekar på grund av den långa utbildningen, fem plus två år efter 5 och 1/2 års studier plus AT 1.5 år. Detta är vad socialstyrelsen rekommenderar.
Samma socialstyrelse som tillåter ej fördigutbildade läkare att arbeta i det närmaste utan handledning (med klinikchefens godkännande) kräver samtidigt att om man ska bli akutläkare skall man först vara specialist i något annat..
Vem vill de värna om?
Man kan säga flera saker om detta. För det första har jag svårt att se att man kan utbilda en akutläkare som specialist utan att ta 5 år i anspråk, med tanke på alla jourkompregler, semester och liknande som läkaren skall ha (i Sverige). Dessutom skall ytterligare en specialistutbildning pressas in på de återstående 2 åren, en skymf mot de andra specialiteterna, låt vara att det finns viss överlappning i kunskaperna. Hur har de tänkt? Ska samtliga akutmottagningar bemannas med akutläkare med 7 års specialistutbildning? Skall bara vissa ha denna kompetens? Ska dessa arbeta med sin andra specialitet halvtid? Eller ska den bara slängas i sjön?
Det är uppenbart att de ej har kompetens i denna fråga, hur akutläkare utbildas, arbetar och organiseras. För övrigt ställer jag mig tveksam till vem de värnar om, det borde ju vara patienternas väl, men detta hjälper ju föga. Tvärtom, de kliniker som nu försöker utbilda akutläkare får "deala" med andra kliniker om att utbilda deras doktorer till något annat, som de sedan kastar i sjön, eller möjligen arbetar med i varierande grad. Detta gör att det tar ännu längre tid att utbilda akutläkare och när de väl är klara vet vi inte ens om de kommer att arbeta som akutläkare. Kanske känner de sig dessutom inkompetenta både som akutläkare och ex kirurger, då allt skulle pressas in på 7 år...
Socialstyrelsen SKULLE kunna ta hjälp av länder som har ett akutläkarsystem som fungerar istället för att uppfinna hjulet en gång till...
Jag förstår de unga läkare som idag är intresserade av att bli akutläkare känner sig tveksamma. Så är det ibland i livet, och alla vi som valt akutläkare har fått gå en annan väg än den gängse, jag åkte utomlands, flera av mina kollegor från Södersjukhuset har varit utomlands av och till, vissa dubbelspecialiserar sig och många har gett upp akutläkartanken och hittat andra intressen.
Du vet vem du är, vill du bli akutläkare måste du hitta din egen väg. Och jag är faktiskt bombsäker på att Socialstyrelsen ändrar konstruktionen om dubbelspecialitet, men när, det återstår att se..
Inget ont om den stackars framjouren...denne hade enligt akutläkarna inte vågat störa bakjourläkaren under natten eller tagit några egna initiativ...
Detta är inte alls ovanligt att läkare som inte har legitimation att praktisera självständigt schemaläggs på detta sätt i Sverige, och andra nordiska länder för den delen. Det vet jag ju själv, jag arbetade innan jag var färdig med min examen..
problemet med detta är att vi är blinda för att detta är oacceptabelt. Vi har ärvt en tradition, från den tiden provinsialläkaren var gud och det var stor brist på läkare.
Vi vet inget bättre. I detta fall dog ingen eller liknande, men det kan ju ske. Ofta gör man så här för att spara pengar.. men vad sparar man? Dessa patienter kunde ju lika gärna väntat hemma och kommit tillbaka på morgonen. På pappret ser det ut som en läkare har täckning men i praktiken är det en målvakt - en som officiellt har ansvar men i praktiken noll koll. Detta menar jag är motsatt till besparing, det är lön utbetald för en natt utan arbete. Problemet är också att vi accepterar det som arbete, att det är så här det är, och personen i fråga får "arbetserfarenhet"... tyvärr är inte det detsamma som utbildning, handleding och feedback.
En brinnande fråga i mitt perspektiv blir - vem har ansvaret för akutens patienter? I min värld är det tydligt, det är jag (som akutläkare). Mina kollegor i USA skulle nog använt ett språk som svenskar skulle ha svårt för, men det går ut på att väcka bakjouren ordentligt och get his/her ass in NOW! Gör man detta några gånger så försvinner snabbt dessa inproduktiva jourlinjer, tro mig. Tyvärr ( i Sverige )är det ingen klinik som vill ta ansvar för alla akutens patienter, speciellt inte på natten. Ingen vet vad den andra håller på med. Och så länge de olika organklinikerna har huggsexa om akutflödet så far patienterna illa.
Det är väl ett moment 22 just nu, vi har inte tillräckligt med akutläkare som kan ta över.
Det är några underläkare som skrivit till mig och sagt sig vara intresserade av akutläkeri men att de tvekar på grund av den långa utbildningen, fem plus två år efter 5 och 1/2 års studier plus AT 1.5 år. Detta är vad socialstyrelsen rekommenderar.
Samma socialstyrelse som tillåter ej fördigutbildade läkare att arbeta i det närmaste utan handledning (med klinikchefens godkännande) kräver samtidigt att om man ska bli akutläkare skall man först vara specialist i något annat..
Vem vill de värna om?
Man kan säga flera saker om detta. För det första har jag svårt att se att man kan utbilda en akutläkare som specialist utan att ta 5 år i anspråk, med tanke på alla jourkompregler, semester och liknande som läkaren skall ha (i Sverige). Dessutom skall ytterligare en specialistutbildning pressas in på de återstående 2 åren, en skymf mot de andra specialiteterna, låt vara att det finns viss överlappning i kunskaperna. Hur har de tänkt? Ska samtliga akutmottagningar bemannas med akutläkare med 7 års specialistutbildning? Skall bara vissa ha denna kompetens? Ska dessa arbeta med sin andra specialitet halvtid? Eller ska den bara slängas i sjön?
Det är uppenbart att de ej har kompetens i denna fråga, hur akutläkare utbildas, arbetar och organiseras. För övrigt ställer jag mig tveksam till vem de värnar om, det borde ju vara patienternas väl, men detta hjälper ju föga. Tvärtom, de kliniker som nu försöker utbilda akutläkare får "deala" med andra kliniker om att utbilda deras doktorer till något annat, som de sedan kastar i sjön, eller möjligen arbetar med i varierande grad. Detta gör att det tar ännu längre tid att utbilda akutläkare och när de väl är klara vet vi inte ens om de kommer att arbeta som akutläkare. Kanske känner de sig dessutom inkompetenta både som akutläkare och ex kirurger, då allt skulle pressas in på 7 år...
Socialstyrelsen SKULLE kunna ta hjälp av länder som har ett akutläkarsystem som fungerar istället för att uppfinna hjulet en gång till...
Jag förstår de unga läkare som idag är intresserade av att bli akutläkare känner sig tveksamma. Så är det ibland i livet, och alla vi som valt akutläkare har fått gå en annan väg än den gängse, jag åkte utomlands, flera av mina kollegor från Södersjukhuset har varit utomlands av och till, vissa dubbelspecialiserar sig och många har gett upp akutläkartanken och hittat andra intressen.
Du vet vem du är, vill du bli akutläkare måste du hitta din egen väg. Och jag är faktiskt bombsäker på att Socialstyrelsen ändrar konstruktionen om dubbelspecialitet, men när, det återstår att se..
tisdag 9 september 2008
Frågor...?
Hej alla och tack för de kommentarer jag fått, de har varit bara positiva hittils... men jag har inget emot kritik om det skulle finnas...
En underläkare från Stockholm skrev nyligen till mig och hade en harrang frågor så vi betar av dom på en gång!
-Vad har du för lön i USA som akutläkare?
-Just nu 150 USD per timme, plus bonus som ännu ej fastställts, den beror på produktivitet. Har dessutom 2000 USD som jag får använda till vidarutbildning per år. Kanske värt att nämna att arbetsgivaren betalar min läkarförsäkring och min sjukförsäkring, ganska tunga poster. Min lön är ganska normal, snittet för akutläkare i USA är ca 240 000 - 280 000 USD per år. Vissa har fast lön men oftast är lön kopplad helt eller delvis till prestation.
-Vad tycker du om dina arbetsvillkor?
-Överlag bra, just nu är en kollega långtidssjuk så vi har fått arbeta extra i några månader nu, men annars kan jag inte klaga, jag jobbar ca 35 timmar i veckan i snitt.
Men det finns inga helgtillägg, jourkompsystem eller liknade, alla har lokala avtal.
-Hur lång semester har du?
Jag har faktiskt ingen semester..! Allt betalas i stället ut i lön, så vi försöker ge oss ledig tid och vara flexibla i schemaläggning. Förra året var jag ledig 4 veckor under sommaren, i år bara en... men ofta lägger vi in i schemat om vi kan en veckas ledighet varje månad, så man får ett litet brejk...
-Vad har du för patientfall?
-Ja, allt som kan tänkas i en amerikansk småstad. Jag lägger in ca 20% av mina patienter, 2-4% är critical dvs multitrauma, akuta infarkter, sepsis, etc. Det är en lagom mix. Vi ser alla typer av patienter, även psykiatri, barn etc. Dock låter vi gravida i andra och tredje trimestern (säger man så?) bedömmas av "Labour and Delivery" om det är endast havandeskapsrelaterade problem. Nu har vi också anställt ett antal Physician Assistants, som driver ett sk fast track under dag/kvällstid, och prio 4 och 5 går oftast dit, typ ankelskador, sårskador, snuvor etc. De arbetar under vårt överinseende och presenterar varje fall kort, jag ser oftast inte patienten men signerar journalen.
-Hur ser din framtid ut?
-Just nu funderar jag på att lämna Alaska nästa år, men några fasta planer har jag inte...
-Hur är ST utbildning i USA?
-Jag ska skriva mer om det framöver, men kortfattat kan man säga mycket ambitiös och strikt reglerad. Det är federala pengar som programmen får för att bedriva utbildning och med det följer också noggrann kontroll av programens alla moment och innehåll. Alla program har en "review" ca vart femte år från utomstående instans och håller man inte måttet dras pengarna in och man får lägga ned utbildningen. När jag var i New York lades ett prestigefullt kirurgprogram ned för att man systematiskt låtit ST läkarna arbeta mer än vad som var annonserat... närmsta tiden efter det kom kirurgchefen upp varje morgon när jag roterade igenom min SICU placering (surgical intensive care unit) och såg till att alla residents gick hem på minuten efter nattpasset... specialisterna fick dock vara kvar, hehe!
I alla fall, inlärningskurvan är mycket brant, och handledning överlag mycket bra.
-Hur var det att arbeta med engelska, alla termer och jargonger?
-Ja, det tar lite tid men går ganska fort att förstå. Mycket förkortningar...CP,ROMI betyder chest pain rule out myocardial infarction.. GSW=gun shot wound etc.
Jag hade tittat på en hel del avsnitt från Cityakuten, det är samma språk...
-Hur stod sig din svenska läkarutbildning jämfört med den amerikanska?
-Ja, hyfsat får man nog säga, men svårt att jämföra, jag hade ju gjort AT och 2 år ST medan många av mina kollegor kom direkt från läkarutbildningen. Jag är otroligt imponerad av att de klarar av det, jag tror inte jag hade fixat det direkt från utbildningen... men amerikaner profilerar sin utbildning något med rotations, så alla hade gjort emergency rotations innan. Och vissa hade likt jag annan ST erfarenhet innan, en hade gjort 2 år kirurgi, en annan färdig medicinare osv. Och de som väljer emergency har oftast skinn på näsan..
-Kan du tänka dig att arbeta i Sverige igen?
-ja, det vore spännande, men just nu är de flesta akutmottagningar inte organiserade för att arbeta som jag gör och jag känner mig inte kompetent att arbeta som jourläkare inom en viss specialitet, men framöver när vissa förändringar skett kanske...
-Känner du dig utsliten i det amerikanska systemet?
-Hmm... Vissa dagar som alla andra men inte annars. När jag var hemma nu i somras och hörde om mina gamla kursares vardag tyckte jag det lät mycket värre. Jag kan ju min grej nu, nästan i sömnen..! ; )
-Är det något som är dåligt med det amerikanska akutläkarsystemet?
-Jag har fått den frågan förut, och tänkt på det också, men kan faktiskt inte hitta något. Alla system kan förvaltas olika så det finns ju akutmottagningar här också, där det är superjäktigt, dålig lön, dålig ledning, dålig uppbackning från andra specialiteter etc. Men det är ett system som alla förstår sig på som jobbar inom detta, så det är lätt att byta jobb etc.
-Du skrev att dermatologer och ögonläkare hade högre status än kirurger, är det sant?
-Om man tittar på hur svårt det är att komma in på olika program så är Dermatologi, Ögon och Radiologi betydligt svårare än Kirurgi. De beror nog på livsstilsval, dessa specialiteter tjänar mycket pengar i privat miljö och har sällan tunga jourer. Kirurger tjänar också bra men har mycket jourer, även efter ST, dessutom långa subspecialiseringar etc...
Ja, så var den lilla intervjun avklarad.
Tack igen för visat intresse. Om det är fler som har frågor är jag beredd!
En underläkare från Stockholm skrev nyligen till mig och hade en harrang frågor så vi betar av dom på en gång!
-Vad har du för lön i USA som akutläkare?
-Just nu 150 USD per timme, plus bonus som ännu ej fastställts, den beror på produktivitet. Har dessutom 2000 USD som jag får använda till vidarutbildning per år. Kanske värt att nämna att arbetsgivaren betalar min läkarförsäkring och min sjukförsäkring, ganska tunga poster. Min lön är ganska normal, snittet för akutläkare i USA är ca 240 000 - 280 000 USD per år. Vissa har fast lön men oftast är lön kopplad helt eller delvis till prestation.
-Vad tycker du om dina arbetsvillkor?
-Överlag bra, just nu är en kollega långtidssjuk så vi har fått arbeta extra i några månader nu, men annars kan jag inte klaga, jag jobbar ca 35 timmar i veckan i snitt.
Men det finns inga helgtillägg, jourkompsystem eller liknade, alla har lokala avtal.
-Hur lång semester har du?
Jag har faktiskt ingen semester..! Allt betalas i stället ut i lön, så vi försöker ge oss ledig tid och vara flexibla i schemaläggning. Förra året var jag ledig 4 veckor under sommaren, i år bara en... men ofta lägger vi in i schemat om vi kan en veckas ledighet varje månad, så man får ett litet brejk...
-Vad har du för patientfall?
-Ja, allt som kan tänkas i en amerikansk småstad. Jag lägger in ca 20% av mina patienter, 2-4% är critical dvs multitrauma, akuta infarkter, sepsis, etc. Det är en lagom mix. Vi ser alla typer av patienter, även psykiatri, barn etc. Dock låter vi gravida i andra och tredje trimestern (säger man så?) bedömmas av "Labour and Delivery" om det är endast havandeskapsrelaterade problem. Nu har vi också anställt ett antal Physician Assistants, som driver ett sk fast track under dag/kvällstid, och prio 4 och 5 går oftast dit, typ ankelskador, sårskador, snuvor etc. De arbetar under vårt överinseende och presenterar varje fall kort, jag ser oftast inte patienten men signerar journalen.
-Hur ser din framtid ut?
-Just nu funderar jag på att lämna Alaska nästa år, men några fasta planer har jag inte...
-Hur är ST utbildning i USA?
-Jag ska skriva mer om det framöver, men kortfattat kan man säga mycket ambitiös och strikt reglerad. Det är federala pengar som programmen får för att bedriva utbildning och med det följer också noggrann kontroll av programens alla moment och innehåll. Alla program har en "review" ca vart femte år från utomstående instans och håller man inte måttet dras pengarna in och man får lägga ned utbildningen. När jag var i New York lades ett prestigefullt kirurgprogram ned för att man systematiskt låtit ST läkarna arbeta mer än vad som var annonserat... närmsta tiden efter det kom kirurgchefen upp varje morgon när jag roterade igenom min SICU placering (surgical intensive care unit) och såg till att alla residents gick hem på minuten efter nattpasset... specialisterna fick dock vara kvar, hehe!
I alla fall, inlärningskurvan är mycket brant, och handledning överlag mycket bra.
-Hur var det att arbeta med engelska, alla termer och jargonger?
-Ja, det tar lite tid men går ganska fort att förstå. Mycket förkortningar...CP,ROMI betyder chest pain rule out myocardial infarction.. GSW=gun shot wound etc.
Jag hade tittat på en hel del avsnitt från Cityakuten, det är samma språk...
-Hur stod sig din svenska läkarutbildning jämfört med den amerikanska?
-Ja, hyfsat får man nog säga, men svårt att jämföra, jag hade ju gjort AT och 2 år ST medan många av mina kollegor kom direkt från läkarutbildningen. Jag är otroligt imponerad av att de klarar av det, jag tror inte jag hade fixat det direkt från utbildningen... men amerikaner profilerar sin utbildning något med rotations, så alla hade gjort emergency rotations innan. Och vissa hade likt jag annan ST erfarenhet innan, en hade gjort 2 år kirurgi, en annan färdig medicinare osv. Och de som väljer emergency har oftast skinn på näsan..
-Kan du tänka dig att arbeta i Sverige igen?
-ja, det vore spännande, men just nu är de flesta akutmottagningar inte organiserade för att arbeta som jag gör och jag känner mig inte kompetent att arbeta som jourläkare inom en viss specialitet, men framöver när vissa förändringar skett kanske...
-Känner du dig utsliten i det amerikanska systemet?
-Hmm... Vissa dagar som alla andra men inte annars. När jag var hemma nu i somras och hörde om mina gamla kursares vardag tyckte jag det lät mycket värre. Jag kan ju min grej nu, nästan i sömnen..! ; )
-Är det något som är dåligt med det amerikanska akutläkarsystemet?
-Jag har fått den frågan förut, och tänkt på det också, men kan faktiskt inte hitta något. Alla system kan förvaltas olika så det finns ju akutmottagningar här också, där det är superjäktigt, dålig lön, dålig ledning, dålig uppbackning från andra specialiteter etc. Men det är ett system som alla förstår sig på som jobbar inom detta, så det är lätt att byta jobb etc.
-Du skrev att dermatologer och ögonläkare hade högre status än kirurger, är det sant?
-Om man tittar på hur svårt det är att komma in på olika program så är Dermatologi, Ögon och Radiologi betydligt svårare än Kirurgi. De beror nog på livsstilsval, dessa specialiteter tjänar mycket pengar i privat miljö och har sällan tunga jourer. Kirurger tjänar också bra men har mycket jourer, även efter ST, dessutom långa subspecialiseringar etc...
Ja, så var den lilla intervjun avklarad.
Tack igen för visat intresse. Om det är fler som har frågor är jag beredd!
Jon Baldursson
År 2002 var jag på en internationell konferens på Island, det var på våren och jag skulle börja min residency till hösten. Jag hade redan träffat Jon Baldurson i Chicago året innan.
Jon Baldurson är vår nordiske pionjär numero uno vad gäller Emergency Medicine. Han avslutade sin specialistutbildning som akutläkare redan 1991, från University of Cincinnati, som var det mest presigefyllda programmet då tillsammans med Denver..
Mary Palmer var akutläkare från USA och organiserde en stor del av denna konferens, har skrivit om de kulturkrockar som onekligen blir mellan skandinaver och amerikaner. Framför allt känner jag igen mig i den glädje som det var att göra residency i USA, alltid pigg på nya fall.. men också den kultukrock som sker efteråt, att komma tillbaka till sitt hemland är mycket svårare än man väntat..
Det är sant som Mary skriver, Jon är alltid på bra humör, och en mycket karismatisk förebild inom Emergency Medicine. Han lyckades få Emergency Medicine godkänd som egen specialitet på Island redan 1992. För närvarande utbildar han sina ST läkare 2 år på Island och sedan skickar han dom utomlands där mer etablerad akutläkarfunktion finnes.
Så här i efterhand var det en stor upplevelse även för mig, jag träffade Peter Rosen och han bjöd mig direkt på lunch (bara han och jag) och intervjuade mig om akutläkare i sverige. Träffade John Anderson, gynekolog som startade upp akutläkarverksamheten på LA County redan 1972 om jag minns rätt.. med flera, alla bigwiggs var där.. Läs Marys berättelse om Jon Baldurson och Island när du har en stund över.. http://www.em-news.com/pt/re/emmednews/fulltext.00132981-200110000-00031.htm;jsessionid=LG2ShnrJtQb8CrttkHdVzhJpT4xhhn1W4XdjVMwJ7S0kqynLMZdR!-1101774500!181195629!8091!-1
Jon Baldurson är vår nordiske pionjär numero uno vad gäller Emergency Medicine. Han avslutade sin specialistutbildning som akutläkare redan 1991, från University of Cincinnati, som var det mest presigefyllda programmet då tillsammans med Denver..
Mary Palmer var akutläkare från USA och organiserde en stor del av denna konferens, har skrivit om de kulturkrockar som onekligen blir mellan skandinaver och amerikaner. Framför allt känner jag igen mig i den glädje som det var att göra residency i USA, alltid pigg på nya fall.. men också den kultukrock som sker efteråt, att komma tillbaka till sitt hemland är mycket svårare än man väntat..
Det är sant som Mary skriver, Jon är alltid på bra humör, och en mycket karismatisk förebild inom Emergency Medicine. Han lyckades få Emergency Medicine godkänd som egen specialitet på Island redan 1992. För närvarande utbildar han sina ST läkare 2 år på Island och sedan skickar han dom utomlands där mer etablerad akutläkarfunktion finnes.
Så här i efterhand var det en stor upplevelse även för mig, jag träffade Peter Rosen och han bjöd mig direkt på lunch (bara han och jag) och intervjuade mig om akutläkare i sverige. Träffade John Anderson, gynekolog som startade upp akutläkarverksamheten på LA County redan 1972 om jag minns rätt.. med flera, alla bigwiggs var där.. Läs Marys berättelse om Jon Baldurson och Island när du har en stund över.. http://www.em-news.com/pt/re/emmednews/fulltext.00132981-200110000-00031.htm;jsessionid=LG2ShnrJtQb8CrttkHdVzhJpT4xhhn1W4XdjVMwJ7S0kqynLMZdR!-1101774500!181195629!8091!-1
måndag 8 september 2008
Australia..?
I höstas var jag på ACEP's årsmöte i Seattle. Alltid kul att träffa gamla och nya vänner, föreläsningarna är också av hög klass. Här i USA skall man ha ett visst antal credits dvs poäng för vidareutbildning varje år, för att få behålla sin licens som akutläkare. ACEP har också viss utbildningsmoment varje år som man gör online, måste sätta mig ner denna vecka och fixa detta kom jag på.. :(
Att åka på en konferens gör att man får massa credits i alla fall, så det är ett kul sätt att vidareutbilda sig..
I alla fall, träffade alla internationella gäster på kvällen i ACEP's presidents svit, på cocktailparty..
Jag har varit "in the circles" några år nu, så jag känner en del folk, akutläkarvärlden är liten..
Träffade i alla fall en delegation från Holland, intressant. I Holland har akutläkeriet kommit igång på allvar och man utbildar den första generationen akutläkare. Träffade också Terrence Mulligan DO, en amerikansk akutläkare som flyttat till Holland för att vara med i denna process.
Det var flera ST-läkare från Holland där och de har satt upp ett rotationsprogram med sjukhus i Australien, så att alla som nu utbildas till akutläkare i Holland får möjlighet åka till Australien ett år. På så vis får man verka i ett land som har ett väl fungerande akutläkarsystem, och ta del av deras erfarenheter och kunskaper..och vem vill inte åka till Australien ett år...!
Akutläkare är ingen officiellt godkänd specialitet i Holland, men det verkar som dom gör ett ambitiöst jobb med att utbilda sina läkare, inget dubbelspecialist dravel som i Sverige... ;)
Vad jag har förstått är att också Holländska försäkringsbolag är aktiva pådrivare av en akutläkarspecialitet då de vill minska antalet felbehandlingar och skadeståndskrav..
Jag har bara hört positiva saker om Australiens och Nya Zeelands akutläkarutbildning och system. De har en hel veckas tentamina och praktiska prov efter 5 års specialistutbildning, fan, tror inte ens att jag skulle klara det..!
De som jag träffade åkte alla eller skulle åka under sitt sista år under ST-utbildningen.
Jag flög från Sverige till denna konferens och på planet träffade jag Gunnar Öhlen, vår internationella företrädare från Huddinge, han satt precis bakom mig..världen vimlar av akutläkare!
Nedan följer länkar till en artikel om EM (emergency medicine) i Holland, ACEPs internationella sektion och Akutläkarföreningen i Australasia, ACEM. Håll till godo! För er som vill skaffa er erfarenhet utanför Sverige finns det alltså fler alternativ än USA.. -'ello mate!
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/14676512
http://www.euro-emergencymed.com/pt/re/ejem/abstract.00063110-200410000-00002.htm;jsessionid=LFhDyrvxBrQ2LhZZK3PWspnV7zg76ZppzhrYhkJDxFhQBpTJbKht!-1101774500!181195629!8091!-1
http://www.acep.org/acepmembership.aspx?id=25172&coll=1&collid=106
http://www.acem.org.au/home.aspx?docId=1
Att åka på en konferens gör att man får massa credits i alla fall, så det är ett kul sätt att vidareutbilda sig..
I alla fall, träffade alla internationella gäster på kvällen i ACEP's presidents svit, på cocktailparty..
Jag har varit "in the circles" några år nu, så jag känner en del folk, akutläkarvärlden är liten..
Träffade i alla fall en delegation från Holland, intressant. I Holland har akutläkeriet kommit igång på allvar och man utbildar den första generationen akutläkare. Träffade också Terrence Mulligan DO, en amerikansk akutläkare som flyttat till Holland för att vara med i denna process.
Det var flera ST-läkare från Holland där och de har satt upp ett rotationsprogram med sjukhus i Australien, så att alla som nu utbildas till akutläkare i Holland får möjlighet åka till Australien ett år. På så vis får man verka i ett land som har ett väl fungerande akutläkarsystem, och ta del av deras erfarenheter och kunskaper..och vem vill inte åka till Australien ett år...!
Akutläkare är ingen officiellt godkänd specialitet i Holland, men det verkar som dom gör ett ambitiöst jobb med att utbilda sina läkare, inget dubbelspecialist dravel som i Sverige... ;)
Vad jag har förstått är att också Holländska försäkringsbolag är aktiva pådrivare av en akutläkarspecialitet då de vill minska antalet felbehandlingar och skadeståndskrav..
Jag har bara hört positiva saker om Australiens och Nya Zeelands akutläkarutbildning och system. De har en hel veckas tentamina och praktiska prov efter 5 års specialistutbildning, fan, tror inte ens att jag skulle klara det..!
De som jag träffade åkte alla eller skulle åka under sitt sista år under ST-utbildningen.
Jag flög från Sverige till denna konferens och på planet träffade jag Gunnar Öhlen, vår internationella företrädare från Huddinge, han satt precis bakom mig..världen vimlar av akutläkare!
Nedan följer länkar till en artikel om EM (emergency medicine) i Holland, ACEPs internationella sektion och Akutläkarföreningen i Australasia, ACEM. Håll till godo! För er som vill skaffa er erfarenhet utanför Sverige finns det alltså fler alternativ än USA.. -'ello mate!
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/14676512
http://www.euro-emergencymed.com/pt/re/ejem/abstract.00063110-200410000-00002.htm;jsessionid=LFhDyrvxBrQ2LhZZK3PWspnV7zg76ZppzhrYhkJDxFhQBpTJbKht!-1101774500!181195629!8091!-1
http://www.acep.org/acepmembership.aspx?id=25172&coll=1&collid=106
http://www.acem.org.au/home.aspx?docId=1
Kaxig..?
Jösses vad man hittar artiklar när man börjar leta..
http://www.sr.se/cgi-bin/kalmar/nyheter/artikel.asp?artikel=773134
http://www.sr.se/cgi-bin/ostergotland/nyheter/artikel.asp?artikel=831012
http://www.sr.se/cgi-bin/uppland/nyheter/artikel.asp?artikel=674493
http://www.sr.se/cgi-bin/sormland/nyheter/artikel.asp?artikel=655122
Häromdagen skickade jag addressen till denna blog till Socialminister Göran Hägglund, han har inte hört av sig än men jag ger honom några dagar till..
Det finns ju dom som säger att jag blivit kaxig och stursk bara för jag har åkt till USA och blivit akutläkare.. Det vill jag å det bestämdaste dementera, de som känner mig sen gammalt vet att jag alltid varit kaxig..!
http://www.sr.se/cgi-bin/kalmar/nyheter/artikel.asp?artikel=773134
http://www.sr.se/cgi-bin/ostergotland/nyheter/artikel.asp?artikel=831012
http://www.sr.se/cgi-bin/uppland/nyheter/artikel.asp?artikel=674493
http://www.sr.se/cgi-bin/sormland/nyheter/artikel.asp?artikel=655122
Häromdagen skickade jag addressen till denna blog till Socialminister Göran Hägglund, han har inte hört av sig än men jag ger honom några dagar till..
Det finns ju dom som säger att jag blivit kaxig och stursk bara för jag har åkt till USA och blivit akutläkare.. Det vill jag å det bestämdaste dementera, de som känner mig sen gammalt vet att jag alltid varit kaxig..!
söndag 7 september 2008
Hur ser man 2,5 patienter per timme? Ingen svag länk..!
Jag har själv nu funderat på hur jag arbetar så effektivt som möjligt som akutläkare, i år tror jag mitt snitt ligger på 2.1 patienter per timme hittills, och det beror på att det är lite lugnare på min akut, framför allt på natten.. Så det klagar jag inte på.
# Triage:
Sjuksystrarnas triage är viktigt för mig, eftersom de prioriterar patienterna kontinuerligt. Baserat på deras bedömning kanske jag ser patienten direkt eller låter denne vänta till förmån för andra mer brådskande fall. På framsidan av akutjournalen dokumenteras för hand av triagesjuksyster:
Personuppgifter
Prio 1-5, 1 = livshotande, stillestånd etc, 5 = sjukintyg etc
Sökorsak plus kort ananmnes
Hur patienten kom till akuten (ambulans, själv, anhörig etc)
Tidigare sjukdomar, sjukhistoria
Aktuella mediciner (oftast ej dosering)
Allergier
Allmänt (nylig operation, husläkarens namn, rökning eller andra droger etc)
Vitala parametrar: temp, respirationsfrekvens, puls, BT, saturation
ankomsttid till akuten
(observera att ev försäkringsinformation ej framgår, alla behandlas lika)
traige skall ske kontinuerligt och vitala parametrar tas minst 2 ggr (vid ankomst och hemgång/inläggning)
#Informationsteknik:
All patientinformation bokförs via ett datoriserat system, så all information syns på min dator.. Jag loggar in mitt namn på resp patient jag ser och datorn registrerar tiden. På så sett kan jag se vilka patienter som är mina. Jag kan också se alla andra patienter på akuten och vilka som är registrerade i väntrummet. Det mesta av info finns där, prio grad, sökorsak, ålder, kön men även mina beställningar av ex rtg, lab, ekg etc. Det fina i detta är att allt ständigt uppdateras så symboler släcks och tänds så fort svar kommit tillbaka etc. Jag kan lätt följa alla mina patienter på akuten via datorn. Vidare har jag tillgång via datorn till gamla journaler, EKG, arbetsprov, ja, allt som patienten varit med om. Röntgenbilder kan ses på alla datorer.
# Multitasking
Multitasking är att göra flera saker samtidigt. I praktiken handlar det mer om att inte bli stillastående och prioritera sitt arbete.
När jag ser en patient brukar jag skriva några stödord på framsidan av akutjournalen. Samtidigt kan jag om jag vill beställa prover, rtg, EKG etc endast genom att kryssa i rätt rutor..Jag undersöker också patienten och när jag kommer ut lägger jag journalen i en hållare, sekreteraren beställer då mina undersökningar via datorn och sjuksyster utför ev ordinationer exempelvis smärtstillande, prover, etc
Ser jag fler patienter samtidigt gäller det bara att vara flexibel, att aldrig stå still. Om syrran "dukar upp" för en gynundersökning går jag ut ur rummet, ser nästa patient, kommer sedan tillbaka och utför gynundersökningen. Har någon ett sår som skall sys kan jag först bedöva, gå ut och titta på ev röntgen från annan patient, se en ny patient och vid tillfälle gå in och sy patientens sår etc. Detta är det som är summan av din kompetens, tar viss tid att lära sig att slappna av och dela upp alla arbeten och moment i hanterliga delar, att kunna förutse tidsåtgång för olika moment. Ibland beställer jag basala undersökningar innan jag ens sett patienten, ibland gör sjuksyster det via mig om det kan påskynda flödet och anses rimligt. Jag bollar ibland 15 patienter åt gången men det är klart shaky, 5-10 brukar vara lagom hanterligt. (en första års resident brukar se lite drygt en patient per timme i snitt). Dessutom kan jag ju bedömma alla typer av patienter oavsett specialitet vilket bara det underlättar multitasking jämfört med uppdelade jourlinjer.
#Streamline
Som nämnts tidigare, att beställningar bara görs i en ruta/kryss. Riktad anamnes, kräver ju utbildning såklart. Journaler dikterar jag, eller färdiga mallar är vanligt där man kryssar sig fram. Skriver inga medicinlistor, dikterar aldrig doseringar per rutin. En del av mina kollegor har färdiga dikteringsmallar som sekreterarna använder, således kan man diktera ex Bukstatus=per mall och diktera vidare, om det ej fanns några positiva fynd.
Behöver en patient läggas in sköter inläggande konsult inskrivning, medicinlistor, vilken avdelning patienten ska till etc. (alltså ej akutläkaren)
#Resource management
Det finns ju olika sätt att göra saker och ting på, är det fullt ös på akuten och jag anser det acceptabelt att vissa undersökningar kan göras på återbesök så prioriter jag sådana lösningar, väntetiden på akuten kanske inte motiveras av deras sökorsak. Det handlar också om att inte beställa onödiga lab, ultraljud etc. Dock tror jag vi i USA beställer ca 30% mer av lab, rtg, ct etc jämfört med sverige, CYA medicine! (CYA= cover your ass!) Denna siffra är helt höftad av mig..
För att ha tillräckligt med resurser behöver varje akutläkare ca 2 syrror plus en eller två undersköterskor eller liknande. Jag överlåter ibland anhörigsamtal, samtal med socialsekreterare etc till sjuksystrarna om jag har mycket att göra, har dom mycket att göra låter dom mig göra det...
Man kan använda konslulter på olika sätt, om jag har lite att göra kan jag alltid reponera en radius själv, har jag 10 patienter som väntar låter jag ortopeden komma in och göra jobbet. Vet man att en patient ska läggas in kan man ringa direkt till en konsult även om ej alla prover är tillbaka, och be konsulten kolla svaren. Detta kräver dock god personkännedom, men ytterst handlar det också om patientsäkerhet.
#Ancillary support
Man behöver inte nödvändigtvis få snabba labsvar och röntgensvar men det underlättar. Röntgen har en tradition av att göra mycket på själva akuten med portabla maskiner, så en "tib-fib fracture" göres enklast på akutrummet, bilden kommer upp på datorn, detta tar normalt 5-7 minuter. Labsvar varierar men aldrig mer än 45 minuter, kanske 30-35 minuter i snitt. CT beror på, men kanske 45min-1 timme, svaren ska ju komma också vilket tar ytterligare minuter. MR får jag oftast beställa till dagen efter, men är det akut så göres det direkt. CT med oral kontrast göres också på akuten. Ultraljud varierar, men ca en timme kanske för en galla..
Hur lång tid tar det egentligen..ingen tid alls!
Med det menar jag att när jag beställer, CT, urinprov, blodprov och röntgen på en patient går jag sedan och syr ett sår på patient två, kontrollerar den tredjes provsvar, ordinerar antibiotika på en fjärde, anhörigsamtal med en femte etc, när jag tittar till patient nummer ett igen är alla svaren tillbaka!
#Utbildning
Svårt att beskriva kortfattat men det är klart, jag behöver oftast inte rådfråga någon för att beställa en CT eller liknande, jag vet vilka jag vill lägga in etc. Att vara specialist i sig självt gör ju att alla beslut går fortare. Som underläkare är man mer beroende av specialisters bedömning, vilket ofta är en nog så viktig flaskhals. Bara att leta upp en specialist på akuten tar ibland en evighet. Och det effektiviserar ju att jag kan se alla typer av patienter, barn, gravida, trauma, etc.
Som synes räcker det med att ett av ovanstående kriterier inte finns på plats för att systmet skall fallera. Akutläkare är inga supermänniskor med jättehjärnor etc, det är en organisationsmodell där läkaren är en viktig kugge, men beroende av allt och alla enligt ovan.
Få akutmottagningar i Sverige, om någon, har denna kompetens på alla områden. Det skulle vara kul att medverka till uppbyggnaden av ett sådant system. Framtiden får visa vad som är möjligt..
Såg på ett reportage på svensk TV om en specialist på en akutmottagning i Stockholm. Han hade spenderat betydande del av sitt jourpass på akuten i telefon för att leta sängplatser till patienter som behövde läggas in. I reportaget framstod det som platsbrist var problemet. Jag skulle vilja säga att det är organisationsinkompetens. Vi har en "charge nurse" på akuten som tillsammans med "supervising nurse" som har koll på alla sängplatser avgör tillsammans med inläggande läkare var patienten kan läggas in. Detta kan ju läggas upp på olika sätt beroende på sjukhus, men att ta ut en specialist i primärledet för att leta sängar är minst sagt inkompetent ur organisationssynpunkt.
Hittade nyssens denna artikel..
http://archive.corren.se/archive/2006/3/29/1v1hzq6kw4g4317.xml?category1=1096984640-4&
# Triage:
Sjuksystrarnas triage är viktigt för mig, eftersom de prioriterar patienterna kontinuerligt. Baserat på deras bedömning kanske jag ser patienten direkt eller låter denne vänta till förmån för andra mer brådskande fall. På framsidan av akutjournalen dokumenteras för hand av triagesjuksyster:
Personuppgifter
Prio 1-5, 1 = livshotande, stillestånd etc, 5 = sjukintyg etc
Sökorsak plus kort ananmnes
Hur patienten kom till akuten (ambulans, själv, anhörig etc)
Tidigare sjukdomar, sjukhistoria
Aktuella mediciner (oftast ej dosering)
Allergier
Allmänt (nylig operation, husläkarens namn, rökning eller andra droger etc)
Vitala parametrar: temp, respirationsfrekvens, puls, BT, saturation
ankomsttid till akuten
(observera att ev försäkringsinformation ej framgår, alla behandlas lika)
traige skall ske kontinuerligt och vitala parametrar tas minst 2 ggr (vid ankomst och hemgång/inläggning)
#Informationsteknik:
All patientinformation bokförs via ett datoriserat system, så all information syns på min dator.. Jag loggar in mitt namn på resp patient jag ser och datorn registrerar tiden. På så sett kan jag se vilka patienter som är mina. Jag kan också se alla andra patienter på akuten och vilka som är registrerade i väntrummet. Det mesta av info finns där, prio grad, sökorsak, ålder, kön men även mina beställningar av ex rtg, lab, ekg etc. Det fina i detta är att allt ständigt uppdateras så symboler släcks och tänds så fort svar kommit tillbaka etc. Jag kan lätt följa alla mina patienter på akuten via datorn. Vidare har jag tillgång via datorn till gamla journaler, EKG, arbetsprov, ja, allt som patienten varit med om. Röntgenbilder kan ses på alla datorer.
# Multitasking
Multitasking är att göra flera saker samtidigt. I praktiken handlar det mer om att inte bli stillastående och prioritera sitt arbete.
När jag ser en patient brukar jag skriva några stödord på framsidan av akutjournalen. Samtidigt kan jag om jag vill beställa prover, rtg, EKG etc endast genom att kryssa i rätt rutor..Jag undersöker också patienten och när jag kommer ut lägger jag journalen i en hållare, sekreteraren beställer då mina undersökningar via datorn och sjuksyster utför ev ordinationer exempelvis smärtstillande, prover, etc
Ser jag fler patienter samtidigt gäller det bara att vara flexibel, att aldrig stå still. Om syrran "dukar upp" för en gynundersökning går jag ut ur rummet, ser nästa patient, kommer sedan tillbaka och utför gynundersökningen. Har någon ett sår som skall sys kan jag först bedöva, gå ut och titta på ev röntgen från annan patient, se en ny patient och vid tillfälle gå in och sy patientens sår etc. Detta är det som är summan av din kompetens, tar viss tid att lära sig att slappna av och dela upp alla arbeten och moment i hanterliga delar, att kunna förutse tidsåtgång för olika moment. Ibland beställer jag basala undersökningar innan jag ens sett patienten, ibland gör sjuksyster det via mig om det kan påskynda flödet och anses rimligt. Jag bollar ibland 15 patienter åt gången men det är klart shaky, 5-10 brukar vara lagom hanterligt. (en första års resident brukar se lite drygt en patient per timme i snitt). Dessutom kan jag ju bedömma alla typer av patienter oavsett specialitet vilket bara det underlättar multitasking jämfört med uppdelade jourlinjer.
#Streamline
Som nämnts tidigare, att beställningar bara görs i en ruta/kryss. Riktad anamnes, kräver ju utbildning såklart. Journaler dikterar jag, eller färdiga mallar är vanligt där man kryssar sig fram. Skriver inga medicinlistor, dikterar aldrig doseringar per rutin. En del av mina kollegor har färdiga dikteringsmallar som sekreterarna använder, således kan man diktera ex Bukstatus=per mall och diktera vidare, om det ej fanns några positiva fynd.
Behöver en patient läggas in sköter inläggande konsult inskrivning, medicinlistor, vilken avdelning patienten ska till etc. (alltså ej akutläkaren)
#Resource management
Det finns ju olika sätt att göra saker och ting på, är det fullt ös på akuten och jag anser det acceptabelt att vissa undersökningar kan göras på återbesök så prioriter jag sådana lösningar, väntetiden på akuten kanske inte motiveras av deras sökorsak. Det handlar också om att inte beställa onödiga lab, ultraljud etc. Dock tror jag vi i USA beställer ca 30% mer av lab, rtg, ct etc jämfört med sverige, CYA medicine! (CYA= cover your ass!) Denna siffra är helt höftad av mig..
För att ha tillräckligt med resurser behöver varje akutläkare ca 2 syrror plus en eller två undersköterskor eller liknande. Jag överlåter ibland anhörigsamtal, samtal med socialsekreterare etc till sjuksystrarna om jag har mycket att göra, har dom mycket att göra låter dom mig göra det...
Man kan använda konslulter på olika sätt, om jag har lite att göra kan jag alltid reponera en radius själv, har jag 10 patienter som väntar låter jag ortopeden komma in och göra jobbet. Vet man att en patient ska läggas in kan man ringa direkt till en konsult även om ej alla prover är tillbaka, och be konsulten kolla svaren. Detta kräver dock god personkännedom, men ytterst handlar det också om patientsäkerhet.
#Ancillary support
Man behöver inte nödvändigtvis få snabba labsvar och röntgensvar men det underlättar. Röntgen har en tradition av att göra mycket på själva akuten med portabla maskiner, så en "tib-fib fracture" göres enklast på akutrummet, bilden kommer upp på datorn, detta tar normalt 5-7 minuter. Labsvar varierar men aldrig mer än 45 minuter, kanske 30-35 minuter i snitt. CT beror på, men kanske 45min-1 timme, svaren ska ju komma också vilket tar ytterligare minuter. MR får jag oftast beställa till dagen efter, men är det akut så göres det direkt. CT med oral kontrast göres också på akuten. Ultraljud varierar, men ca en timme kanske för en galla..
Hur lång tid tar det egentligen..ingen tid alls!
Med det menar jag att när jag beställer, CT, urinprov, blodprov och röntgen på en patient går jag sedan och syr ett sår på patient två, kontrollerar den tredjes provsvar, ordinerar antibiotika på en fjärde, anhörigsamtal med en femte etc, när jag tittar till patient nummer ett igen är alla svaren tillbaka!
#Utbildning
Svårt att beskriva kortfattat men det är klart, jag behöver oftast inte rådfråga någon för att beställa en CT eller liknande, jag vet vilka jag vill lägga in etc. Att vara specialist i sig självt gör ju att alla beslut går fortare. Som underläkare är man mer beroende av specialisters bedömning, vilket ofta är en nog så viktig flaskhals. Bara att leta upp en specialist på akuten tar ibland en evighet. Och det effektiviserar ju att jag kan se alla typer av patienter, barn, gravida, trauma, etc.
Som synes räcker det med att ett av ovanstående kriterier inte finns på plats för att systmet skall fallera. Akutläkare är inga supermänniskor med jättehjärnor etc, det är en organisationsmodell där läkaren är en viktig kugge, men beroende av allt och alla enligt ovan.
Få akutmottagningar i Sverige, om någon, har denna kompetens på alla områden. Det skulle vara kul att medverka till uppbyggnaden av ett sådant system. Framtiden får visa vad som är möjligt..
Såg på ett reportage på svensk TV om en specialist på en akutmottagning i Stockholm. Han hade spenderat betydande del av sitt jourpass på akuten i telefon för att leta sängplatser till patienter som behövde läggas in. I reportaget framstod det som platsbrist var problemet. Jag skulle vilja säga att det är organisationsinkompetens. Vi har en "charge nurse" på akuten som tillsammans med "supervising nurse" som har koll på alla sängplatser avgör tillsammans med inläggande läkare var patienten kan läggas in. Detta kan ju läggas upp på olika sätt beroende på sjukhus, men att ta ut en specialist i primärledet för att leta sängar är minst sagt inkompetent ur organisationssynpunkt.
Hittade nyssens denna artikel..
http://archive.corren.se/archive/2006/3/29/1v1hzq6kw4g4317.xml?category1=1096984640-4&
Akutläkarutbildning i USA
För er som funderat på att göra specialistutbildning i USA kommer här lite tips. Största hjälpen fick jag från en bok: First Aid to USMLE step 1.
Den finns att låna på Karolinska biblioteket, jag köpte ett ex på Karolinska studentbokhandeln. Där står hur mycket bra information som helst, ett måste för den som vill ta sig till USA.
Du kan åka till USA redan efter läkarutbildning, du behöver ej göra AT innan. AT är oftast inbakat i ST over there, men det finns även speciella AT i USA där man får gå på olika kliniker som underläkare, oftast är dessa 1 år. De är ej så vanligt att man går dessa, men perfekt för utlänningar som vill pröva på ett år i USA, ffa som merit när man söker sig vidare till ST. Vissa program kräver att man gått ett sådant år innan man påbörjar ST, exempelvis min kollega som bestämde sig för att bli neurolog, gjorde ett sådant år innan.. hon sade det var hemskt, massa jourer etc. Nåväl..
Alla program och utbildningar börjar 1:a Juli varje år, så ansökningarna görs under hösten innan. Det finns inga vikariat eller liknande för läkare under utbildning.
För att göra specialistutbildning i USA måste du konvertera din läkarutbildning till amerikansk, dvs göra deras läkarexamen: USMLE 1 motsvarar preklinsiska studier och USMLE 2 kliniska studier. De flesta i USA ansöker om ST då de ännu bara har USMLE step 1 gjord, ansökningsperiod är tidig höst året innan man börjar. De kompleterar med USMLE 2 under ansökningstiden. För utlänningar är det oftast bäst att ha gjort båda proven innan, men ej ett krav. Man är van vid utlänningar i USA, sk FMG (Foreign Medical Graduates). Dels är det amerikaner som gör sin läkarutbildning utomlands, då det är svårt där liksom här att bli antagen. Men också utlänningar med foreign degree. Utlänningar som läst medicin i USA räknas i praktiken som amerikaner..
Ansökningarna sker centralt via en stor databas, du skickar in alla dina handlingar, betyg etc och har du allt gjort i September är det bra. Du kan sedan söka program genom att klicka dig fram på nätet, varje ansökan kostar en liten slant..
Mycket information finns på nätet om de olika programmen, för Akutläkare är det lättast att gå till SAEM's hemsida, se länk nedan. Under hösten ansöker man och blir förhoppningsvis kallad till intervju senare under hösten och strax efter nyår.
Beroende på specialitet och ort är det naturligtvis varierande konkurrens, Akutläkarutbildning är populärt och jag tror ca 97-99% besätts av amerikaner. Så räkna med viss konkurrens..! Man behöver 3 intervjuer för att 80% chans att bli antagen.. och blir man antagen så begynner man som sagt 1 juli..
Som utlänning behöver du visum, lättast är ett J1 studentvisum. Om du planerar att stanna i USA efter utbildningen bör du ansöka om H1b visum, men du måste kolla att de program du blivit antagen på går med på att sponsra ett sådant, alla gör inte det. Vill du ha ett H1b måste du också först göra USMLE 3.. det är överlag en fördel att ha ett H1b men kostar mer pengar, tid och kraft.
Glömde nästan, numera finns också ett praktiskt prov som alla måste göra, jag fick åka till Philadelphia för att göra mitt. USMLE 1 och 2 kan göras i Sverige.
Allt det här kostar, respektive USMLE kostade för mig ca 8000 sek styck, vet ej nuvarande priser. Ansökningar kostar..
Jag rekommenderar att man som utlänning spenderar minst 1 månad i USA som student/auskulterande läkare, dels som merit, men också för att veta vad man ger sig in på. Oftast är detta lättare att ordna som läkarstudent, så var ute i god tid. Själv auskulterade jag 1 månad med Vicken Totten i New York och använde det som merit.
Kostnaden skjuter sedan i höjden om du får intervjuer, då du måste bekosta flygresa etc. I First Aid for USMLE step 1 finns även tips på kostymer, klädsel etc..! This is no game!
Jag slutade att räkna mina kostnader under ansökningsperioden efter 100 000 SEK... men då räknade jag in inkomstbortfall för tid som jag tog ledigt för att studera till dessa prov, ca 2 månader.
Det är en negativ merit att ej blivit antagen så förbered dig väl och satsa till 100% de året du planerar att åka. Skaffa allt stöd och tips du kan få från de som varit i USA som läkare tidigare, läs allt om stället du ska besöka, lär dig alla läkarnas namn, ev forskningsområden etc. Ju mer förberedd du är desto större chans. Åker du över 1 månad som student eller auskultör och gör ett dåligt intryck är det en negativ merit.. Vill inte skrämma någon men detta är min erfarenhet, jag var inte alls så bra förberedd som jag skulle varit om någon hade sagt detta till mig innan.
För mig tog det ett år att göra USMLE 1 och 2 samt att ordna auskultation, ansökte sedan påföljande år och blev antagen, så ca 2 årig process.
Det finns alltid några platser som inte besätts.. I USA får alla reda på vilken plats dom fått på "match day". De program som ej besatt alla platser och de studenter som ej matchade har nu chansen att finna varandra under de närmsta dagarna..således tror jag det fanns för ett par år sedan ett par lediga platser på akutläkarutbildning i New York. Så har du alla papper redo kan du göra ett klipp då..
Till slut finns de folk som tackar nej in i Juli, så ha kontakt med alla ställen du är intresserad av. Problemet är dock att visum tar sin tid och de flesta tar hellre en student tätt inpå som ej har visumbehov dvs en amerikan. Men skam den som ger sig, och vad du innerst inne vill lyser alltid igenom.. och USA är ju möjligheternas land!
http://www.saem.org/saemdnn/ResidencyCatalog/tabid/680/Default.aspx
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0071498680
Den finns att låna på Karolinska biblioteket, jag köpte ett ex på Karolinska studentbokhandeln. Där står hur mycket bra information som helst, ett måste för den som vill ta sig till USA.
Du kan åka till USA redan efter läkarutbildning, du behöver ej göra AT innan. AT är oftast inbakat i ST over there, men det finns även speciella AT i USA där man får gå på olika kliniker som underläkare, oftast är dessa 1 år. De är ej så vanligt att man går dessa, men perfekt för utlänningar som vill pröva på ett år i USA, ffa som merit när man söker sig vidare till ST. Vissa program kräver att man gått ett sådant år innan man påbörjar ST, exempelvis min kollega som bestämde sig för att bli neurolog, gjorde ett sådant år innan.. hon sade det var hemskt, massa jourer etc. Nåväl..
Alla program och utbildningar börjar 1:a Juli varje år, så ansökningarna görs under hösten innan. Det finns inga vikariat eller liknande för läkare under utbildning.
För att göra specialistutbildning i USA måste du konvertera din läkarutbildning till amerikansk, dvs göra deras läkarexamen: USMLE 1 motsvarar preklinsiska studier och USMLE 2 kliniska studier. De flesta i USA ansöker om ST då de ännu bara har USMLE step 1 gjord, ansökningsperiod är tidig höst året innan man börjar. De kompleterar med USMLE 2 under ansökningstiden. För utlänningar är det oftast bäst att ha gjort båda proven innan, men ej ett krav. Man är van vid utlänningar i USA, sk FMG (Foreign Medical Graduates). Dels är det amerikaner som gör sin läkarutbildning utomlands, då det är svårt där liksom här att bli antagen. Men också utlänningar med foreign degree. Utlänningar som läst medicin i USA räknas i praktiken som amerikaner..
Ansökningarna sker centralt via en stor databas, du skickar in alla dina handlingar, betyg etc och har du allt gjort i September är det bra. Du kan sedan söka program genom att klicka dig fram på nätet, varje ansökan kostar en liten slant..
Mycket information finns på nätet om de olika programmen, för Akutläkare är det lättast att gå till SAEM's hemsida, se länk nedan. Under hösten ansöker man och blir förhoppningsvis kallad till intervju senare under hösten och strax efter nyår.
Beroende på specialitet och ort är det naturligtvis varierande konkurrens, Akutläkarutbildning är populärt och jag tror ca 97-99% besätts av amerikaner. Så räkna med viss konkurrens..! Man behöver 3 intervjuer för att 80% chans att bli antagen.. och blir man antagen så begynner man som sagt 1 juli..
Som utlänning behöver du visum, lättast är ett J1 studentvisum. Om du planerar att stanna i USA efter utbildningen bör du ansöka om H1b visum, men du måste kolla att de program du blivit antagen på går med på att sponsra ett sådant, alla gör inte det. Vill du ha ett H1b måste du också först göra USMLE 3.. det är överlag en fördel att ha ett H1b men kostar mer pengar, tid och kraft.
Glömde nästan, numera finns också ett praktiskt prov som alla måste göra, jag fick åka till Philadelphia för att göra mitt. USMLE 1 och 2 kan göras i Sverige.
Allt det här kostar, respektive USMLE kostade för mig ca 8000 sek styck, vet ej nuvarande priser. Ansökningar kostar..
Jag rekommenderar att man som utlänning spenderar minst 1 månad i USA som student/auskulterande läkare, dels som merit, men också för att veta vad man ger sig in på. Oftast är detta lättare att ordna som läkarstudent, så var ute i god tid. Själv auskulterade jag 1 månad med Vicken Totten i New York och använde det som merit.
Kostnaden skjuter sedan i höjden om du får intervjuer, då du måste bekosta flygresa etc. I First Aid for USMLE step 1 finns även tips på kostymer, klädsel etc..! This is no game!
Jag slutade att räkna mina kostnader under ansökningsperioden efter 100 000 SEK... men då räknade jag in inkomstbortfall för tid som jag tog ledigt för att studera till dessa prov, ca 2 månader.
Det är en negativ merit att ej blivit antagen så förbered dig väl och satsa till 100% de året du planerar att åka. Skaffa allt stöd och tips du kan få från de som varit i USA som läkare tidigare, läs allt om stället du ska besöka, lär dig alla läkarnas namn, ev forskningsområden etc. Ju mer förberedd du är desto större chans. Åker du över 1 månad som student eller auskultör och gör ett dåligt intryck är det en negativ merit.. Vill inte skrämma någon men detta är min erfarenhet, jag var inte alls så bra förberedd som jag skulle varit om någon hade sagt detta till mig innan.
För mig tog det ett år att göra USMLE 1 och 2 samt att ordna auskultation, ansökte sedan påföljande år och blev antagen, så ca 2 årig process.
Det finns alltid några platser som inte besätts.. I USA får alla reda på vilken plats dom fått på "match day". De program som ej besatt alla platser och de studenter som ej matchade har nu chansen att finna varandra under de närmsta dagarna..således tror jag det fanns för ett par år sedan ett par lediga platser på akutläkarutbildning i New York. Så har du alla papper redo kan du göra ett klipp då..
Till slut finns de folk som tackar nej in i Juli, så ha kontakt med alla ställen du är intresserad av. Problemet är dock att visum tar sin tid och de flesta tar hellre en student tätt inpå som ej har visumbehov dvs en amerikan. Men skam den som ger sig, och vad du innerst inne vill lyser alltid igenom.. och USA är ju möjligheternas land!
http://www.saem.org/saemdnn/ResidencyCatalog/tabid/680/Default.aspx
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0071498680
lördag 6 september 2008
Steve Lynn
När jag försökte höra mig för om akutläkarutbildningar i USA möttes jag av viss skepsis.. Det är många som vill ha en utbildningsplats och utlänningar är än mindre intressanta..
Jag hade viss kontakt med Jim Holliman, den mannen kan ungefär allt om alla länders akutläkeri och utveckling. Hade också kontakt med Vicken Totten, en akutläkare i New York som hälsade på södersjukhuset en gång.
Så jag skrev till samtliga residency directors i New York och sade som det var, jag var en av de första i ett försök att utbilda svenska akutläkare och jag ville hälsa på i USA för att ev göra residency där.. Efter flera veckor och otaliga mejl tänkte jag att jag ger upp, inget svar över huvud taget.. då en lördag morgon kom ett email från Dr Steve Lynn.
Han var då residency director för St Luke's som ligger mitt på Manhattan. Utan vidare bjöd in mig att bo hemma hos honom och hans fru ett par dagar och besöka hans program. En liten tid senare åkte jag till New York, bodde hos Dr Lynn ett par dagar och besökte också hans akut på St Luke's. Han och jag plus några av hans nya residents åt middag etc. Eftersom jag hade få kontakter i USA beslöt han att han skulle skriva ett letter of recommendation åt mig.
Själv utbildade sig Dr Lynn på 70-talet till kirurg. Han märkte snabbt att han trivdes bäst på akuten och när han avslutat sin utbildning tog han jobb på akuten istället. Hans kirurgchef blev inte glad, men han är fortsatt där nu, över 20 år på samma akut. Sin intervju med mig höll han i hans "office" vilket var korridoren utanför traumarummet mitt i akuten...
Han sade utan omsvep att han hade nog kontakter för att få in mig på nästan vilket program som helst i USA, det var mest upp till mig..
När vi åt middag förklade han att jag borde åka till Chicago en månad senare på ACEP's årsmöte. Där hålls varje år en "Residency Fair" där alla program är representerade och studenter kan presentera sig och ställa frågor etc.
Jag tog beslutet där och då:
-I will be there.
Dr Lynn hade tidigare under middagen förklarat att akutläkare är som kirurger, de gillar snabba beslut. Så hans fru kommenterade raskt att min respons till Chicagonärvaro sannerligen var likt en akutläkares..!
En månad senare var jag i Chicago och vimlade runt bland alla studenter och residency directors. De flesta skakade artigt hand men jag förstod att de var inte alls intresserade av en utlänning, det sänker statusen på programmet.. i alla fall för mer "narrowminded" directors. Det var minst sagt nervöst men jag hade egentligen inget att förlora, jag visste vad jag ville. Jag hade skrivit mitt personliga brev som alla gör i USA och gav till alla directors. Fick till slut 5 intervjuer vilket var bra i min position. Jag blev sedemera antagen till North Shore och var klart nöjd med det, att bli antagen var bara det en höjdare.
Jag hade tidigare öppnat upp mig för Dr Lynn och sagt som det var att jag var osäker på om det var rätt för mig att åka till USA och göra denna utbildning..(hur bra kan den egentligen vara, bara 3 år etc..).
Dr Lynn tittade på mig och sade:
-Well you should apply, you stand a good chance of getting a spot.. och han lade till:
-And if you get a spot, TAKE IT!
Jag förstod sedemera att jag var ganska blåögd. Numera har jag svårt att tänka mig någon bättre utbildning, den var på en helt annan nivå än vad jag varit med om tidigare, även om jag fick kämpa hårt under tiden...
Jag träffade Dr Lynn några fler gånger i New York medan jag var där. Han sade att jag kunde betala tillbaka honom genom att bjuda mig till Sverige en dag och han kunde besöka mitt residency program...!
Strötittade på amerikansk Jeopardy senare:
-This doctor pronounced John Lennon.. BEEP - Who is Dr Steve Lynn!
Vi behöver alla någon som tror på oss ibland och jag är tacksam över att Dr Lynn trodde på mig då. Och jag gjorde som han sade, I took it!
Jag hade viss kontakt med Jim Holliman, den mannen kan ungefär allt om alla länders akutläkeri och utveckling. Hade också kontakt med Vicken Totten, en akutläkare i New York som hälsade på södersjukhuset en gång.
Så jag skrev till samtliga residency directors i New York och sade som det var, jag var en av de första i ett försök att utbilda svenska akutläkare och jag ville hälsa på i USA för att ev göra residency där.. Efter flera veckor och otaliga mejl tänkte jag att jag ger upp, inget svar över huvud taget.. då en lördag morgon kom ett email från Dr Steve Lynn.
Han var då residency director för St Luke's som ligger mitt på Manhattan. Utan vidare bjöd in mig att bo hemma hos honom och hans fru ett par dagar och besöka hans program. En liten tid senare åkte jag till New York, bodde hos Dr Lynn ett par dagar och besökte också hans akut på St Luke's. Han och jag plus några av hans nya residents åt middag etc. Eftersom jag hade få kontakter i USA beslöt han att han skulle skriva ett letter of recommendation åt mig.
Själv utbildade sig Dr Lynn på 70-talet till kirurg. Han märkte snabbt att han trivdes bäst på akuten och när han avslutat sin utbildning tog han jobb på akuten istället. Hans kirurgchef blev inte glad, men han är fortsatt där nu, över 20 år på samma akut. Sin intervju med mig höll han i hans "office" vilket var korridoren utanför traumarummet mitt i akuten...
Han sade utan omsvep att han hade nog kontakter för att få in mig på nästan vilket program som helst i USA, det var mest upp till mig..
När vi åt middag förklade han att jag borde åka till Chicago en månad senare på ACEP's årsmöte. Där hålls varje år en "Residency Fair" där alla program är representerade och studenter kan presentera sig och ställa frågor etc.
Jag tog beslutet där och då:
-I will be there.
Dr Lynn hade tidigare under middagen förklarat att akutläkare är som kirurger, de gillar snabba beslut. Så hans fru kommenterade raskt att min respons till Chicagonärvaro sannerligen var likt en akutläkares..!
En månad senare var jag i Chicago och vimlade runt bland alla studenter och residency directors. De flesta skakade artigt hand men jag förstod att de var inte alls intresserade av en utlänning, det sänker statusen på programmet.. i alla fall för mer "narrowminded" directors. Det var minst sagt nervöst men jag hade egentligen inget att förlora, jag visste vad jag ville. Jag hade skrivit mitt personliga brev som alla gör i USA och gav till alla directors. Fick till slut 5 intervjuer vilket var bra i min position. Jag blev sedemera antagen till North Shore och var klart nöjd med det, att bli antagen var bara det en höjdare.
Jag hade tidigare öppnat upp mig för Dr Lynn och sagt som det var att jag var osäker på om det var rätt för mig att åka till USA och göra denna utbildning..(hur bra kan den egentligen vara, bara 3 år etc..).
Dr Lynn tittade på mig och sade:
-Well you should apply, you stand a good chance of getting a spot.. och han lade till:
-And if you get a spot, TAKE IT!
Jag förstod sedemera att jag var ganska blåögd. Numera har jag svårt att tänka mig någon bättre utbildning, den var på en helt annan nivå än vad jag varit med om tidigare, även om jag fick kämpa hårt under tiden...
Jag träffade Dr Lynn några fler gånger i New York medan jag var där. Han sade att jag kunde betala tillbaka honom genom att bjuda mig till Sverige en dag och han kunde besöka mitt residency program...!
Strötittade på amerikansk Jeopardy senare:
-This doctor pronounced John Lennon.. BEEP - Who is Dr Steve Lynn!
Vi behöver alla någon som tror på oss ibland och jag är tacksam över att Dr Lynn trodde på mig då. Och jag gjorde som han sade, I took it!
fredag 5 september 2008
min utbildnings hemsida
Har tittat flera gånger på Swesems hemsida, de har en avdelning för hur olika akutläkarutbildningar ser ut i Sverige.. Hemsidan har väl varit uppe ett par år men jag har aldrig sett några beskrivningar av ovanstående kliniker.. Skulle vara spännande att se hur de har lagts upp och vad som skiljer och är gemensamt. Jag får göra en egen sammanställning framöver..
tills vidare kan ni titta på mitt programs hemsida i New York..brings back memories..
http://www.northshorelij.com/body.cfm?ID=441
http://www.swesem.org/
tills vidare kan ni titta på mitt programs hemsida i New York..brings back memories..
http://www.northshorelij.com/body.cfm?ID=441
http://www.swesem.org/
2.5 vs 1.1
Jag var för inte så länge sedan och talade vid Sundsvalls sjukhus om akutläkare på deras frukostmöte. Det var kul att så många var intresserade, och hade frågor, även om mötet var kort. En jämförelse vi snabbt gjorde var att akutmottagningen i Sundsvall och Fairbanks hade ungefär lika många patienter per år.
Att bemanna akuten i Sundsvall krävde nästan 30 läkare, medan våran gick runt på för närvarande 7 läkare (och 4 Physician Assistants, kan jämföras med underläkare).
En akutläkare i USA ser ca 2.5 patienter per timme. Motsvarande siffra för läkarna på södersjukhuset(de flesta ej akutläkare utan jourläkare, både specialister och underläkare) var 1.1 patient per timme. Hur kommer sig detta? Självklart spelar det in att vi är specialiserade i akut omhändertagande, och man kan säga mycket om det. Men jag tror det finns indirekta förklaringar; en fast läkarstab förbättrar i smått..
Vi har bra software för hantering av patienter, labsvar, röntgen, etc. I New York till exempel (mitt träningsprogram), blev läkarna trötta på att labsvar tog så lång tid. Till slut fick det igenom en egen labenhet för akuten. Samma veva med röntgensvar och man fick till slut en egen röntgenenhet. Datorer uttnyttjades för journalhantering, undersökningars beställning och svar etc. Alla läkare hade bärbara telefoner och kunde nås direkt av systrar ock konsulter.
Många små förbättringar kommer av att man har läkare fast på akuten, så att det blir lättare att arbeta. Sedan ska tilläggas att akutens inkomst är prestationsbaserad (för läkarna, ej för sjuksystrarna) så de finns en tydlig motivering att effektivisera flödet av patienter. På många ställen i USA är lönen helt eller delvis prestationsbaserad. Tål att tänka på..
Sedan jag började denna blogg har jag hört om flera exempel på otillgängligheten i svensk sjukvård. Idag skriver också Göran Hägglund i Dagens Nyheter att svensk sjukvård inte håller acceptabel standard. Han har helt rätt.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=824229
Att bemanna akuten i Sundsvall krävde nästan 30 läkare, medan våran gick runt på för närvarande 7 läkare (och 4 Physician Assistants, kan jämföras med underläkare).
En akutläkare i USA ser ca 2.5 patienter per timme. Motsvarande siffra för läkarna på södersjukhuset(de flesta ej akutläkare utan jourläkare, både specialister och underläkare) var 1.1 patient per timme. Hur kommer sig detta? Självklart spelar det in att vi är specialiserade i akut omhändertagande, och man kan säga mycket om det. Men jag tror det finns indirekta förklaringar; en fast läkarstab förbättrar i smått..
Vi har bra software för hantering av patienter, labsvar, röntgen, etc. I New York till exempel (mitt träningsprogram), blev läkarna trötta på att labsvar tog så lång tid. Till slut fick det igenom en egen labenhet för akuten. Samma veva med röntgensvar och man fick till slut en egen röntgenenhet. Datorer uttnyttjades för journalhantering, undersökningars beställning och svar etc. Alla läkare hade bärbara telefoner och kunde nås direkt av systrar ock konsulter.
Många små förbättringar kommer av att man har läkare fast på akuten, så att det blir lättare att arbeta. Sedan ska tilläggas att akutens inkomst är prestationsbaserad (för läkarna, ej för sjuksystrarna) så de finns en tydlig motivering att effektivisera flödet av patienter. På många ställen i USA är lönen helt eller delvis prestationsbaserad. Tål att tänka på..
Sedan jag började denna blogg har jag hört om flera exempel på otillgängligheten i svensk sjukvård. Idag skriver också Göran Hägglund i Dagens Nyheter att svensk sjukvård inte håller acceptabel standard. Han har helt rätt.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=824229
torsdag 4 september 2008
Anestesin...
Var igår upp på IVA för att intubera en patient med tilltagande CO2 retention från Guillan Barret (stavas så?).. En av våra intensivister intuberar inte så då blir det akutläkarna som gör detta, vanligtvis redan på akuten men ändå. Kul att ha lite tid på sig, kolla lite krea och kalium innan, be honom gapa etc. "The respiratory assistant" ska alltid ventilera patienten lite så fort dom somnat.. varför? Är det inte RSI vi håller på med? Jag lyckades stoppa henne och intuberade raskt.
Annars slår det mig att jag endast en gång under mina 3 år här i Fairbanks har behövt hjälp av anestesiolog, en svår intubering som anestesiologen till slut klarade! Annars vet jag inte ens vad de heter eller hur de ser ut. Vi har ingen interaktion med dom, IVA drivs av medicinare/intensivister. En gång ringde dock en anestesiolog mig på akuten, han var på resa i North Carolina och hade råkat ut för en hudinfektion, och ville veta om antibiotikavalet som behandlande läkare hade gjort var ok.. -Sure, sounds good! Han blev bra av detta.
Anestesin har helt enkelt en annan tradition här i USA även om det säkert skiljer sig mellan olika sjukhus. Vem har erfarenheter som akutläkare att arbeta med anestesiologer?
Annars slår det mig att jag endast en gång under mina 3 år här i Fairbanks har behövt hjälp av anestesiolog, en svår intubering som anestesiologen till slut klarade! Annars vet jag inte ens vad de heter eller hur de ser ut. Vi har ingen interaktion med dom, IVA drivs av medicinare/intensivister. En gång ringde dock en anestesiolog mig på akuten, han var på resa i North Carolina och hade råkat ut för en hudinfektion, och ville veta om antibiotikavalet som behandlande läkare hade gjort var ok.. -Sure, sounds good! Han blev bra av detta.
Anestesin har helt enkelt en annan tradition här i USA även om det säkert skiljer sig mellan olika sjukhus. Vem har erfarenheter som akutläkare att arbeta med anestesiologer?
onsdag 3 september 2008
Mitt föredrag från Swesems årsmöte i Linköping..
-->
Erfarenheter från USA
Inför Swesems nationella möte i Linköping, där jag har privilegiet att tala om mina erfarenheter som akutläkare i USA, har jag känt ett behov av att sammanfatta några av mina erfarenheter och åsikter angående akutläkare och dess verksamhet.
Det är för mig självklart att Sverige i framtiden kommer att ha en akutsjukvård uppbyggd kring akutläkare i stor utsträckning, däremot finns det kanske flera sätt att ta sig dit och hur akutläkare slutligen verkar och definieras kanske ändras några gånger under resans lopp…
Jag vill också tillägga att jag, av naturliga skäl, inte är helt uppdaterad i den svenska akutläkardebatten… Så min argumentation kring akutläkare kanske ses som antingen självklar eller oförståelig på Swesems årsmöte. I så fall, ha överseende… Hoppas i alla fall att denna lilla summering skall stimulera till ytterligare frågor och åsikter.
När jag gjorde turnus i Norge (AT) funderade jag över framtida val av specialitet. Jag kom ganska snabbt fram till att jag trivdes bäst på akuten och initialt omhändertagande,
Jag blev stimulerad av att snabbt bedöma patienter, att inte veta på förhand vad som väntar i nästa rum. Jag gillade bredden, att få tänja sin kunskap, att utnyttja en stor del av sin utbildning. Visst adrenalinpåslag var också passande för min personlighet…
Jag var redan då intresserad av att åka till USA men tog vägen förbi akutläkarprojektet på Södersjukhuset.
Det blev flera kulturförändringar för mig att komma till Sverige, Södersjukhuset och akutläkarverksamheten. Den största förändringen var kanske att vara ifrågasatt som akutläkare, både i sin roll och kompetens. Vi ägnade stor tid då i projektet att hitta former och argument för hur verksamhet och utbildning skulle bedrivas. Det stod klart att akutläkare och dess verksamhet berör andra specialiteter i stor utsträckning och de behöver också utbildning i detta system.
Det var också omvälvande att utbilda sig i USA även om steget för mig inte kändes så stort, jag hade ju valt denna specialitet och fann mig snabbt omringad av akutläkare som hade liknande syn på verksamhet och specialitet. Hemtamt med andra ord. Dock en tuff tid då mesta tiden av ens liv gick åt till jobb och studier, vi klagade dock inte, våra kollegor på kirurgen och medicin syntes ha än värre schema, så man var ganska nöjd ändå…!
Numera arbetar jag alltså som akutläkarspecialist i Fairbanks, Alaska, USA och kan väl till fullo dra nytta av all min utbildning och erfarenhet. Det finns dock fortfarande åtskilliga tillfällen då man ställs inför nya problem och frågeställningar så fullärd blir man aldrig…
Låt mig beskriva en vanlig dag som börjar klockan 7 på morgonen…
Jag kommer till jobbet och tar över ev patienter från nattpassets akutläkare, mängden kan variera men oftast inte alltför många, ex någon alkoholpåverkad patient som behövs observeras lite längre (ligger då kvar på akuten, ej inlagd), någon som väntar på blodprov, rtg, ct eller liknande. Kanske någon som är ombedd att komma tillbaka idag för kontroll av infektion, reexamination av buk el dyligt. Kanske någon läkare som har ringt och skickat en patient som skall komma till akuten, i så fall om patienten skall bedömas av akutläkare eller kanske läggas in direkt till respektive avdelning.
Därefter ser jag allt som kommer till sjukhusets akutmottagning. Det finns bara en akutmottagning på sjukhuset även om det i Fairbanks finns allmänläkarmottagningar, olika specialistmottagningar (i och utanför sjukhuset), en ”urgent care” mottagning dag och kväll (inne i stan) samt ett militärsjukhus med akutmottagning främst för militär personal och dess anhöriga.
Detta liknar väl en mindre stad oavsett land, vi har ca 80 000 invånare i Fairbanks med omnejd.
Patienter kommer först till en triagesköterska; här tas en snabb anamnes, sökorsak och vitala funktioner, och patienten ges prioritetsgrad mellan ett och fem. Därefter registreras patienten (persondata, försäkring, anhöriga, telefonnummer etc), om prioritetsgraden är låg (3-5) sköts detta i väntrummet dit patienten skickas, medan prio 1 och 2 tas direkt in på akuten och registreras där.
Därefter tar jag och sköterskan vid, på morgonen har jag två till tre sköterskor samt en eller två undersköterskor till hjälp.
Som sagt kommer patienter med alla typer av sökorsaker in; feber, yrsel, ont i huvut, magen, benet, stukat foten, bilolycka, bröstsmärtor, gravida med blödning, barn med ärta i örat, intoxer, depression men självmordstankar, gamla som barnen inte längre orkar ta hand om, opiatsökare, psykotiska, you name it….! Jag tycker själv detta är en av tjusningarna med att vara akutläkare, jag har en stor bredd i mitt arbete och kan kommunicera med de flesta specialister på “deras språk”. Allvarlighetsgrad varierar stort, vissa vill ha nytt recept på sin blodtrycksmedicin medan i nästa sekund har jag intuberat en 5-åring och satt 2 thoraxdrän på densamme… Min roll som akutläkare är ofta att utesluta allvarlig eller akut diagnos, inte att ställa rätt diagnos. Hela utbildningen är fokuserad på det akuta omhändertagandet; jag kan inte indikationer för att sätta in digitalis men jag kan behandla digitalisintox osv. Man tränas i att ta snabba beslut med begränsad mängd information och resurser.
Handhavande av patienter är naturligtvis beroende av uppbackning, vi har ex ingen PTCA så de som visar sig ha hjärtinfarkt ger vi trombolys och medicinkonsult ( vi har inga kardiologer heller.. ), om detta ej fungerar kan vi också skicka patienten till Anchorage med ambulanshelikopter (en dryg time dörr till dörr).
Något trauma center är vi inte heller, det finns oftast en kirurg på huset som har ”call” (jour) men som ibland står på operation. På kvällar och nätter går dom hem när dagens operationer tagit slut men har inställelse tid på ca 20 minuter. Alltså sköter vi allt initialt omhändertagande, om allvarlig thorax eller skallskada föreligger skickas patienten via ambulanshelikopter till Anchorage om tillståndet tillåter.
Behöver patienten intubation och respirator av olika anledningar görs allt av oss på akuten initialt. Vi har “respiratory therapists” som kommer ner och hjälper oss med respirator tills plats finnes på intensiven. Våra sjuksköterskor kan även sköta droppumpar för vasopressorer, thoraxdrän etc. Ibland skickas även dessa till patienter till Anchorage om intensiven är fullbelagd.
De vanligaste specialiteterna finns att tillgå som inläggningskonsulter; medicin (finns alltid minst en på huset), kirurg, barnläkare, gynekolog, ortoped, psykiater. Anestesiolog finns i huset under operationstid. Även allmänläkare lägger in sina patienter om diagnosen ej är för komplicerad (ex lunginflamation, erysipelas etc)
Jag säger inläggningskonsulter då de även lägger in de patienter som vi bedömmer behöver sluten vård. De har inställelsetid på 30-60 minuter men kan också lägga in via telefon dvs de ger preliminära ordinationer till avdelningen och sedan åker patienten upp till respektive avdelning.
Notera att de flesta andra specialiteter har mottagningar i privat miljö utanför sjukhuset och kommer till sjukhuset för att ta hand om sina patienter när de behöver läggas in.
I övrigt finns det i Fairbanks ögonläkare, plastikkirurg, tyvärr kommer urologerna snart att försvinna…
Vi akutläkare svarar även på larm i huset om akutens verksamhet tillåter, vi är ofta först på plats men avlöses när det finns tillräckligt med resurser ( ex hjärtstillestånd, akut förlossning etc).
Vi har femton britsar på akuten så har jag otur fylls hela akuten och jag är själv… Två saker är då viktiga att ha utbildning i; prioriteringar och “multi tasking”. En morgon hade jag nästan hela akuten full då en berusad man visade sig ha ett traumatiskt subduralhematom och behövde intuberas och flygas iväg… då gick jag in och ut till denna patient, antagligen ca 20 gånger för att intubera, kolla CT svar, lab, röntgen, fylla i transportdokumentation, ge manitol, samtala med mottagande kirurg, kolla blodgas, justera ventilator, samtidigt som jag tog hand om ankelstukningar, lunginflamationer, skrikande spädbarn, otåliga anhöriga etc. Erfarna sjuksköterskor kan inte nog överskattas i sådana lägen...
Som oftast är det dock inte så hektiskt, och klockan 11 kommer akutläkare nummer två in..puh!!!
Vi jobbar i 12 timmars pass, det kan variera på olika scheman men som akutläkare i USA jobbar man inte längre än 12 timmar och har därefter ledigt samma längd som ens föregående arbetspass. Vi har alltså dubbel bemanning från 11 till 23. Dessutom har vi en “ Physicians Assistant” från klockan 14 till 02 vardagar och dygnet runt på helgen. Dessa fungerar som läkare med avseende på arbetsuppgifter men har hand om lättare fall typ stukningar, sår, tar anamnes och beställer prover etc. De arbetar under vår handledning.
Vi har inga AT eller ST läkare på sjukhuset, ej heller medicinstudenter.
I snitt tror jag vi har ca 80-90 patienter per dygn, lägger in ca 20 %.
Som riktlinje ser en akutläkare ca 2,5 patienter per timme, detta är då alla typer av presentationer och inte bara ex “ortopedi”. Denna arbetsdag slutar alltså klockan 19, ca 45 minuter innan försöker jag att runda av och inte se nya “komplicerade” fall. Om nödvändigt överrapporteras fall till nästa akutläkare, oftast stannar man lite längre och fixar det själv. De dagar det är lugnt går man istället hem lite tidigare som kompensation.
Jag tycker det är viktigt att berätta lite om mitt nuvarande arbete då jag anser att akutläkarutbildning och anställning bör syfta till just detta; att kunna klara av ett flertal patienter med högst varierande presentation och allvarlighetsgrad själv… Många sjukhus har ex på natten bara en eller två läkare på akuten, vilken kompetens skall denne då ha… avslutat termin 9 på läkarutbildningen? Läkarexamen? Legitimerad läkare? Specialist i akut internmedicin? Dubbelspecialist som akutläkare plus exempelvis kirurg? Akutläkarspecialist?
Akutläkare växte fram i USA under 70-talet och blev en specialitet 1979, i USA finns det totalt 24 specialiteter. De första utbildningarna började i början och mitten av 70-talet. Framväxten av akutläkare fick ny skjuts på 80-talet när det visade sig att sjukhusen kunde spara pengar på minskade legala kostnader till följd av ökad kvalitet inom akutsjukvården. Framväxten av en specialitet var inte utan problem och flertalet andra specialiteter hade alla åsikter om innehåll och kunskap. När man slog ihop allas åsikter om utbildningens innehåll skulle en specialitet som akutläkare ta ca 15 år…
Initialt föreslogs också akutläkare vara en subspecialitet men detta togs bort efter ett par år. Informationen ovan har jag fått till stor del av Peter Rosen som var med på den tiden.
Det är intressant att se att de flesta länder har ungefär samma utvecklingsmönster vad gäller akutläkare; intresseorganisationer, försöksverksamhet, sedan utbildningar, färdiga specialister, kliniker, forskning, vetenskapliga tidsskrifter etc. Officiellt specialisterkännande kommer oftast sent i förloppet.
År 2001 intervjuade jag på ett antal sjukhus I USA, främst I New York. Började därefter en 3-årig utbildning som akutläkare på North Shore University Hospital Strax utanför Queens. De flesta utbildningarna i USA idag är 3 år, en del är fortfarande 4 år.
Huvuddelen av utbildningen, ca 50% av tiden, är på akuten. Denna rotation är utspridd över de tre åren med tonvikt på det sista året då ens ansvar också ökar. Akuten är navet för all akutverksamhet, North Shore är också regionens Level 1 trauma center för både vuxna och barn.
Som första års resident ( AT/ST) är tonvikt lagd på intensiv handledning och utbildning, detta sker till större delen på akuten. Undervisningen är till stor del baserad på att ta hand om patienter på akuten och få direkt feedback, utbildning och handledning i samband med patientmöte. Som handledare fungerar akutläkarspecialister (alltid närvarande) och erfarna ST läkare. Även ST läkare från andra specialiteter som randar sig på akuten handleds på samma sätt. Alla patienter ses till slut också av akutläkarspecialisten som kontrollerar att rätt bedömning görs.
Första månaden är nästan helt teoretisk med undervisning och praktiska övningar samt kurser som ATLS, ACLS, PALS.
Dessutom har vi en förmiddag varje vecka som är avsatt för undervisning. Var tredje månad hade vi skriftligt prov, muntligt prov ca 2 ggr per år som var övning inför det muntliga examensprovet som specialist. Varje år gör alla akutläkarstudenter ett teoretiskt prov samtidigt, också detta simulerar slutprovet.
Arbetspassen är 12 timmar, total arbetstid får inte överskrida 80 timmar per vecka. Det finns ingen kompledighet eller liknande, är man sjuk rycker någon kollega in och sedan arbetar man extra för denne nästa månad.
Annars görs också randningar;
Intensivvård – Fördelat på hjärta, barn, medicinsk, kirurgisk, anestesi, totalt ca 6-8 månader. Här handleds man av respektive specialist som de andra ST läkarna. På anestesin är man på operationsavdelning och tränar ffa intubering och hålla fri luftväg.
Ortopedi – 1 månad, oftast med specialist på mottagningsklinik eller med ST jouren med fokus på akutkonsulter.
Förlossning – en månad med Gynekologer och Barnmorskor.
Toxikologi – en månad
Trauma – extra trauma rotationer 2 månader varav en vid Shock Trauma i Baltimore som också består i en del intensivård och operation.
Dessutom ett antal små och ibland valfria rotationer i Ögon, ÖNH, Brännskador, röntgen och liknande.
En månad är valfri och jag valde ultraljud för akut tillämpning.
Det kan tyckas vara lite klen randning med svenska ögon sett, men man ska komma ihåg att akuten rymmer alla typer av patienter, det är inte en vuxenakut eller separat barn och gyn akut utan alla kommer till samma akutmottagning. För övrigt sker undervisning konstant på akuten, så man behöver inte randa sig för att få överläkarens utläggning på ronden dagen efter.. Dessutom är det inte populärt bland akutläkare att gå på avdelning och skriva epikriser när man vill ha lite spänning och omväxling! Vårt program gjorde alltid en poäng av detta för nya sökanden; “- No floormonths!”
Det är naturligtvis en annan kultur att arbeta på en akutmottagning med akutläkare, vill man förenkla lite kan man säga att akuten tar emot alla patienter och har alla typer av specialiteter som konsulter. Akutläkare är inte en gren av exempelvis internmedicin eller kirurgi. Således efter bedömning, stabilisering och akut behandling avgör akutläkaren patientens fortsatta färd i vårdkedjan. Behöver patienten läggas in tillkallas respektive konsult för detta, de har oftast en inställelsetid på 30 minuter. Deras arbetsbörda skiljer sig ganska mycket... Den ST läkare eller specialist som ansvarar för medicininläggningar är frekvent konsulterad (eftersom det ofta finns patienter som behöver medicinsk slutenvård) och varvar inläggningar med uppföljning på respektive avdelning medan en ex ögonläkare oftast är hemma och svarar på sökningar. På undervisningssjukhus är det oftast ST-läkare som har konsultjour (med specialistläkare som bakjour). Observera att när patienten är överrapporterad till respektive jourläkare så tar denne vid, och skriver lämpliga medicinordinationer, bokar operation, endoskopi, eller liknande. På så sätt avlastar jourläkaren akutläkaren som kan fortsätta att se odifferentierade patienter på akuten. Jourläkaren kan koncentrera sig på de patienter som behöver akut vård och passar dennes kompetens. Det blir också lättare för jourläkaren att göra detta arbete då de mesta av labsvar, rtg etc finns tillgängligt.
Patienter kan naturligtvis också skickas hem med lämplig uppföljning.
Värt att nämna är att vi hade en egen rtg avdelning med CT och ett eget lab med de viktigaste proverna som bara servade akuten.
Vi hade också ultraljud på akuten som vi akutläkare utbildades i att använda.
På det hela taget är det väldigt likt TV programmet ER (Cityakuten) varför man får stor respekt för producenterna..!!!
Trauma kan naturligtvis organiseras på olika sätt, beroende på resurser. Under utbildningen tog vi (akutläkare) hand om alla traumafall, vi hade även traumakonsulter och traumateam som kunde kallas relativt fort. Detta bestod i traumakirurg (dock ej natt) samt ST läkare i kirurgi.
Under det tredje året hade vi under utbildningen större ansvar som ST läkare, vi skall även handleda yngre kollegor. Dock kortades arbetstiden till 50-60 timmar i veckan. Efter examen väntar jobb, en skälig lön och specialistprov…
Specialistexamen är två delar, en skriftlig och en muntlig. Dessa är i praktiken obligatoriska då alla gör dessa men man kan ändå jobba som specialist innan dessa är gjorda. Därefter åläggs man att fortbilda sig årligen, numera kan detta göras via prov på Internet…
Det finns även möjlighet till vidareutbildning ( sk fellowships) efter examen; toxikologi, “tryckkammarmedicin”, barnakut, idrottsmedicin. Även olika typer av forskning, ultraljud, internationell akutsjukvård , intensivvård finns det fellowships inom, de sistnämda har dock inte formellt godkännande. En av mina lärare gjorde ett fellowship i Trauma/Critical care, dock kan han inte ta formell examen eftersom man måste vara medicinare eller kirurg i botten, för att skaffa viss legitimitet skrev han istället motsvarande specialistprov i Europa…
De som har lust att fortsätta en akademisk karriär gör oftast någon form av fellowship, de flesta akutläkare annars börjar jobba och tjäna pengar…
Att fullfölja en akutläkarutbildning i USA var för mig en dröm som gick i uppfyllelse och rik på upplevelser och erfarenheter. Att snabbt kastas in i en ny kultur, både socialt och arbetsmässigt var också ganska krävande.
Totalt sett kan jag konstatera att utbildningen är mycket ambitiös. Det är mycket som skall läras och praktiseras och trots att vi som ST läkare lägger ner stor tid på utbildningen känns det som man knappt hinner på 3 år… Däremot tror jag de flesta känner sig tillräckligt trygga för att börja praktisera på egen hand.
En stor förväntan var att få praktisk färdighet i intubering, torakotomi, CVK och andra moment som, i alla fall då, inte sköttes av akutläkare på Södersjukhuset. Att välja ett trauma sjukhus som utbildningsakut kändes därför självklart. Nu ska man komma ihåg att Guillano var borgmästare i New York då och hade via hårdhänta metoder stoppat mycket av den grova kriminaliteten… Så antalet trauma har minskat de sista åren (till akutläkarnas förtret!) Dock var mitt program mycket ambitiöst, vi skickades helt sonika ner till Shock Trauma i Baltimore, Maryland(värdens näst största traumacenter och en av USA’s mest kriminella städer…) under en månad. Där blev man efterhand helt adrenalinhög av alla galna fall man såg, och jag fick göra mina efterlängtade torakotomier, även Chricothyriotomi (hur det nu stavas) plus alla andra moment i man kan tänka sig. Fick även assistera kirurgerna i dessa fall, packade bukar, defibrillerade hjärtan öppet, satte infarter direkt i höger förmak etc. Det hela filmades Fredagar och Lördagar av Discovery Channel så det var väl ganska likt “City Akuten”. I snitt tog vårt lag hand om 30-35 traumafall per 24 timmars jour (som var var tredje dygn.). Den som reagerar här på att vi arbetade 24 timmar bör informeras om att vi officiellt sett var ST-läkare i kirurgi… så kringgås lite regler… När man väl har lite distans till allt detta är det ändå inte dessa traumafall på akuten som kräver mest koncentration eller kunskap, det vardagliga i att sortera ut de akuta patienterna är det som är svårast att bemästra och det som jag tror kräver mest utbildning och erfarenhet.
Dock övar man upp sig i effektivitet, man utformar ett arbetsmönster som passar en själv och en hel del patienter blir ”rutin” vilket gör att man kan koncentrera sig mer på komplicerade frågeställningar.
Toxikologi rotationen var en annan höjdpunkt, New York Poison Control Center är en av världens största och hit ringer folk dygnet runt från alla världens hörn. Varje morgon gjorde vi uppföljningar (via telefon) av nattens konsulter för att se hur det gått för patienten. Sedan diskuterades fallen på eftermiddagsronden med Toxikologerna. I USA är toxikolog en tilläggsspecialitet, de flesta är akutläkare men enstaka internmedicinare finns också. Denna rotation är under vårt tredje år och är som en lyxig semester i New York, lunch ute varje dag, gå hem klockan 15…!!!
De flesta av våra utplaceringar utanför akuten annars ses som mer eller mindre nödvändigt ont. Det är förvisso lärorikt att vara på intensiven och anestesi, dock är arbetstiderna närmare 80-100 timmar i veckan så man blir snabbt mör…! Alla patienter skall rondas av oss initialt från klockan 6, sedan kommer överläkaren och då ska du ha koll på alla vätskebalanser, labsvar, drän, ventilatorer etc, lite gammaldags stil med inte alltid så trevliga överläkare…
Tiden på akuten är av naturliga skäl mest givande, det är ju det man valt. Varje fall man ser dras inför akutläkarspecialisten som man efterhand lär känna ganska bra då man jämt är på jobbet… Ju mer man lär sig desto fortare går det och mindre detaljer behöver dras. Det var dock ganska hektiskt på akuten, det året jag började utsågs North Shore till USA’s bästa sjukhus (i någon tidskrift) så efter det ökade antalet sökande på akuten hela tiden… Det kändes ganska kaotiskt ibland vilket tär på utbildningen, det blir mer en fråga om att “klara kvällen”. Vi hade dock en stark laganda och man stannade ofta kvar en stund efter sitt pass för att avsluta sina patienter om trycket var hårt.
Det är också en fördel att lära känna sina kollegor som konsulter. Alla har olika förslag och råd när du ringer, många vars enda syfte är att undvika att komma till akuten och ta hand om patienten… Man måste lära sig att argumentera för sin sak och man uppskattar verkligen hjälpsamma konsulter efter hand. Min chef tyckte jag var alldeles för “soft” i början; “ You don’t want to burn in the flames of the ER..” En svår konst som svensk kanske… Det finns dock en stor lärdom i detta, patienter får inte komma i kläm mellan olika specialister och spendera onödigt lång tid på akuten.
Alla mina kollegor var från olika delar av USA, utom en som var från Kanada. Antagningen till Akutläkare i USA är numera ganska tuff, det finns många sökande till varje plats och få utomlands utbildade får en plats. Akutläkare är en av de mer eftertraktade specialiteterna; flexibel arbetstid och schema(ca 30-36 timmar/vecka som specialist) och relativt bra betalt är två argument. Ingångslön som specialist varierar men ett riktmärke är ca 100-125 USD per timme, ökar sedan beroende på erfarenhet och lokala avtal etc. Sämsta lönerna i storstäderna, mer på landet, som i Sverige alltså…
Mina värderingar om akutläkare har kanske ändrats lite under resans gång men i stora drag är de detsamma som när jag lämnade Södersjukhuset, tänkte försöka redogöra för dom nedan…
Blir man till slut utbränd som akutläkare? Två stora undersökningar har gjorts i USA varav den första gav vissa signaler om att akutläkare i förtid pensionerade sig eller bytte yrkeskarriär. Har inte läst denna studie själv men enligt kritiken var många av dessa då fortfarande specialister inom andra områden som jobbade som akutläkare och kanske ville tillbaka sin ursprungliga specialitet. I den andra studien som gjordes senare var det ingen skillnad mellan akutläkare och andra specialisters syn på arbetstillfredställelse, karriärbyte och liknande. Min tro är att man naturligtvis måste trivas i akutens miljö och välja det själv, dessutom ha en tillräckligt bra utbildning och till slut också ett system som underlättar för akutläkare att verka. Samtliga dessa komponenter är bristfälliga i det nuvarande svenska systemet och därför kan jag förstå argumentet att man inte kan jobba en hel yrkeskarriär på akuten (i Sverige).
Som jourläkare i det nuvarande systemet kanske man inte trivs eller vill jobba på akuten men tvingas till detta ändå. Dessutom är utbildningen inte alltid anpassad för att möta odifferentierade patienter på akuten, man tycker att det är “fel” patienter som kommer till akuten, de motsvarar inte ens egen kompetens, eller borde handhas av andra specialister eller öppenvård. Jag vill också påpeka att många läkare naturligtvis gillar akutarbete men som system att de flesta skall omfattas av jour leder till att de som ej trivs i detta (av olika skäl) drar ned kvaliteten på akuten.
En kollega till mig som numera utbildar sig till kirurg på ett universitetssjukhus i Sverige fick höra av sin klinikchef att ST läkarna på jour inte bör väckas på natten för att ta emot “prio 5 fall på akuten typ UVI och liknande, de kan vänta till morgonen”.
Själv har jag haft 2 fall där triagesjuksyster uppgett UVI symptom som sökorsak; den ena patienten var en kvinna i 55 årsåldern som satt påklädd i undersökningsrummet och endast ville ha ett recept (urinsticka var redan gjord, positiv för UVI, och syster gav mig resultatet plus ett recept i handen på väg in till patienten), efter en snabb bukundersökning tillkallade jag kirurg och ett ultraljud visade blindtarmsabscess. Den andra var en kvinna som (för att göra historien lite kortare) till slut visade sig ha ett aortaaneurysm.
Jag är säker på att min kollegas kirurgchef inte menade att patienter med appendixabscesser och aortaaneurysm skall vänta till dagtid innan ev behandling. Och jag har förvisso även behandlat en hel del “vanliga” UVIer på akuten. Med detta vill jag illustrera att sökorsak och symtom inte är detsamma som diagnos förrän bedömning av läkare är gjord. I många fall när vi talar om akutens patienter och problem blandar man ofta ihop dessa begrepp.
Ytterligare en poäng i detta är att patientpopulationen som söker sig till akutmottagningen inte är densamma som söker sig till primärvården. Högre andel av akutmottagningens patienter kommer att ha mer komplicerade och akuta åkommor.
I förlängningen blir också specialitetsindelningen på akuten trubbig. Vad är det som säger att en patient med bröstsmärtor är en medicinpatient? Kan inte detta vara en pneumothorax eller Boerhaves syndrom? Aortadissektion?En patient med buksmärtor kan också vara akut hjärtinfarkt eller diabetisk ketosacidos, inte bara kirurgiska åkommor etc. Det behövs alltså en bedömning av läkare.
Helt enkelt är indelningen av patienter i specialistfack på akuten en konstruktion för läkarnas kompetensområde, inte för patienternas behov.
Ett annat argument för akutläkare är att jämföra resonemangen med sjuksköterskor på akuten. Bör dessa “gå på akuten” några år i början av sin karriär för att sedan arbeta på avdelning eller annorstädes. Bör de bara se ”ortopedpatienter” när de är på akuten?
Denna argumentering leder till att vi ständigt får in oerfaren personal på akuten som bara kan se en viss typ av problemställningar hos patienten. Tänk er situationen ny AT läkare plus ny sjuksyster på akuten på nattpasset…!!!
Jag hoppas detta illustrerar hur självklart det känns att vi har fast personal på akuten så att kompetens och erfarenhet ackumuleras på akuten och hur ohållbar situationen skulle bli annars. På samma sätt bidrar fasta akutläkare till rutin och kompetens.
Som tidigare nämts måste det finnas ett system för akutläkaren att avhända sig patienter som behöver sluten vård. Lite förenklat kan man säga att akutläkaren sorterar, stabiliserar och initierar akutbehandling för att sedan överföra ansvaret till respektive konsult. Konsultens arbete blir också förenklat då prover, rtg, andra reultat redan är ordinerade eller tillgängliga. Det finns ibland ett “allt eller inget” resonemang från andra specialister; - ”antingen har vi inte akutläkare eller så får dom sköta hela inskrivningen och jag kommer imorgon..”. Detta resonemang liknar det som menar att akutläkaren bör vara superspecialist och ha minst 15 års utbildning. Det finns inga akutläkare i världen som kan ha all denna kompetens och dessutom skulle det kräva ytterligare ett antal akutläkare anställda för att klara detta arbete, något som vi kommer ha brist på de närmsta 30 åren…
Istället bör man, tycker jag, se akutläkaren som en hjälp och komplement till jourläkaren; jourläkarens specialistkompetens behövs alltjämt och skall inte ersättas. Således måste man vara, som akutläkare, en lagspelare och det underlättar om konsulten också är det. Jourläkaren kan arbeta med de fall som ryms inom dennes kompetens vilket effektiviserar vården.
Akutläkaren kan “släppa” denna patient och fortsätta att se nya patienter på akuten. Akutläkaren och jourläkaren bör alltså dela på arbetet i det akuta förloppet och göra det dom är bäst på.
Man kan också jämföra med exempelvis överrapportering från sjuksköterska på akuten till sköterskan på avdelningen, sköterskan på akuten följer inte patienten på avdelningen, det gör inte akutläkaren heller.
Jag har också hört argumentet att kontinuiteten blir sämre; först träffar patienten en akutläkare och sedan en konsult (i verkligheten är det ytterligare en läkare dagen efter och kanske ytterligare konsulter…). Akutläkarens uppgift var dock aldrig att vara dennes läkare under hela sjukhusvistelsen och har dessutom inte kompetens för detta. Om patienten har njursten plus urinvägsinfektion och läggs in, borde då urologjouren ha sett patienten primärt (och ingen annan läkare) samma kväll på akuten? Skall i så fall det alltid finnas alla typer av specialister på akuten? I själva verket tror jag det är viktigare att patienten lotsas till rätt specialitet vilket underlättas av akutläkare. Akutsjukvård bygger på ett lagarbete, det är oftast inte samma jourläkare som dagen efter rondar, skoperar, opererar etc.
Blir det inte dyrare om det är två läkare som träffar patienten på akuten? Nej, för det är ju (lite förenklat) ett arbete som görs men delas på två. Akutläkaren ser patienten initialt och initierar prover, rtg, ekg etc. Om patienten läggs in skrivs patienten in av resp jourläkare som gör det resterande jobbet; skriver ordinationer, bokar arbets ekg, operationssal etc.
Jämför i nuvarande system, om kirurgen har fått in en patient på akuten med buksmärta som visar sig vara diabetisk ketoacidos… Medicinjouren konsulteras och patienten läggs in av denne. Inget arbete går ju egentligen förlorat då patienten initialt behövde en bedömning för att sedan hamna rätt. Om patienten visar sig istället ha en appendicit kallar kirurgjouren in operationslaget, skriver ordination för antibiotika, kollar tidigare operationshistoria, konsulterar anestesin, meddelar avd etc. Ett arbete som också kan delas mellan akutläkare och kirurgjour. Till sist kan man också säga att det är en inbyggd säkerhetsmekanism att inlagd patient också ses av inläggande specialist. Man måste dock anställa läkare i andra proportioner med akutläkare; bemanning av akutläkare grundas på antal patienter som kommer till akuten ( som sagt, akutläkarspecialisten ser i snitt ca 2,5 patienter per time, detta varierar ytterligare beroende på population etc) medan konsulter anställs utifrån deras “nya” behov när man inte behöver se alla patienter på akuten.
Flera läkare (i Sverige) som jag talat med har utryckt tveksamhet om akutläkare ska ha inläggningsrätt. En viktigare fråga man först ska ställa sig är egentligen; Vem har utskrivningsrätt? En akutläkare ska som specialist kunna se alla typer av patienter och kunna avgöra vem som säkert kan skickas hem och i så fall med vilken uppföljning. Detta är naturligtvis inte alltid enkelt och konsulter måste ibland utnyttjas även för detta. Med samma resonemang – om patienten inte kan skickas hem måste man ju kunna lägga in patienten, vilket i praktiken kräver en konsult. Om sedan konsulten bedömer att patienten säkert kan skötas utan inläggning har ju konsulten tillsammans med akutläkaren också utskrivningsrätt. Om man förstår systemet blir det i så fall mer av en dialog och ett samarbete istället för konfrontation och revirtänkande. Därmed inte sagt att detta alltid fungerar smidigt, det finns ju ibland gråzoner. Därför kanske man kan säga att akutläkaren alltid har konsulträtt vilket innebär att specialistläkaren är skyldig att bedöma patienten på akutläkarens förfrågan (som all annan konsultverksamhet).
Med ovan resonemang menar jag också att den läkare som har utskrivningsrätt från akuten måste ha en bred kunskap och erfarenhet i akuta sjukdomstillstånd, alltså akutläkare. Detta eftersom det inte finns någon garanti för att “rätt” patient kommer till respektive specialistläkare i det nuvarande systemet.
Det finns naturligtvis en effektivisering i att en läkare kan se alla patienter på akuten, speciellt för mindre sjukhus som dessutom kan hålla en rimligt hög kvalitet på arbetet. Andra specialister blir också indirekt mer kompetenta inom sin egen specialitet då de ägnar mer tid åt denna.
Akutmedicin (Emergency Medicine) kallas ibland för “fishbowl medicine” – det är lätt att sitta utanför som icke akutläkare och iakta alla beslut och kritisera beslut dagen efter…( ”- Varför lades denna patient in?”). Ett konsultsystem enligt ovan tror jag till viss del motarbetar denna typ av kritik/tänkande.
Jag är övertygad om denna organisation måste till för att man ska kunna arbeta “en hel karriär” på akuten som akutläkare. Jag tror också det är en fördel för konsulter att träffa patienter som har problemställningar inom deras specialitet. Naturligtvis är detta också fördelaktigt för patienterna.
I alla länder som infört akutläkare har man utvecklat detta och det finns ingenstans (mig veterligen) där man sedan gått tillbaka till det gamla systemet. Det finns ingen logik i att akuten skall domineras av de yngsta och mest oerfarna läkarna och dessutom bytas ut varje år mot “årets nybörjare” när de väl tillskansat sig erfarenhet. Detta synsätt baseras nog mer på tradition, hävd och okunskap om akutläkaralternativet.
En intressant detalj; när man frågar gemene man i Sverige antar de att Sverige har akutläkare, de kan inte förstå att jag måste åka utomlands för att lära mig detta. När jag berättar att de ofta är de mest oerfarna som går primärjour undrar de om jag egentligen vet vad jag talar om…
Längre fram kan jag kanske också diskutera tilläggsutbildning för akutläkare men jag tror jag väntar några år med det…
Socialstyrelsen i Sverige ser numera positivt på att införa akutläkare som tilläggsspecialitet. Om man ska tolka in något i socialstyrelsens motivering till detta beslut är det väl att man tycker det är ok att specialister inom olika specialiteter vidareutbildar sig till akutläkare och verkar som detta med formell kompetens. Dock borde man föreslå akutläkare som egen specialitet, annars blir det onödigt dyrt och svårt att bli akutläkare efter AT, arbetsgivaren skall betala för två utbildningar istället för en, det tar längre tid, det blir svårare att rekrytera, och för den enskilde individen blir det en förlust i form av minskad arbetsinkomst eftersom ST perioden förlängs och specialistlön ev skjuts fram i tiden. Dessutom riskerar man att förlora sin “andra” specialitet vad gäller kompetens eftersom man i allmänhet inte arbetar som dubbelspecialist. Det är också svårt att förstå detta krav utifrån det faktum att man nu tillåter (via verksamhetschef) att en ännu icke färdigutbildad läkare arbeta som primärjour – är man nu tvungen att vara dubbelspecialist?
Med andra ord ser jag ingen vinst i att försöka dubbelspecialisera framtidens akutläkare. Akuten och dess verksamhet har inget behov at detta, man kan inte gå iväg och operera eller skopera en patient som akutläkare, man har som enda specialitet skyldighet att se nästa patient på akuten. Snarare tror jag det är ett utryck för rädsla ”ifall det inte blir något med akutläkeriet”.
Däremot bör det ju inte finnas något hinder för den som vill dubbelspecialisera att kunna göra det.
Min enkla uppmaning är att inte lägga stor vikt vid Socialstyrelsens beslut utan de sjukhus som är intresserade av att bemanna sina akutmottagningar med akutläkare bör göra detta och samverka för en nationell standard. Socialstyrelsen har inte denna kompetens som också är väldigt ny för de flesta läkare i Sverige.
En nationell standard är en förutsättning för att fler ska välja denna karriär, ex för att kunna byta jobb i framtiden.
Ska man ha en nationell standard bör den ju också stå i samklang med internationella krav, främst EU krav antar jag. Det är alltså viktigt att man vet hur arbetssättet och utbildningen ser ut nationellt och internationellt så man inte utbildar läkare till något som sedan inte “finns”. Lokala lösningar och initiativ är naturligtvis bra som start men håller inte i längden utan denna samordning. Detta gäller inte minst andra specialiteter som också behöver en insikt i akutläkarens kompetens och funktion.
Jag tror att när det finns en verksamhet med akutläkare på flera orter kommer detta att bli en egen specialitet, Socialstyrelsen har nu ingen större motivation att godkänna en ny grundspecialitet som nästan inte “existerar” i Sverige.
Som led i nationell standard bör man, tycker jag, överväga nationella specialistprov . Detta borde vara till hjälp speciellt i denna fas då man bygger upp verksamhet så man ser till att den kompetens man siktar på uppnås men också för att visa utåt vad som kan förväntas av en akutläkarspecialist.
Nackdelar med akutläkare? Tja, det ju tufft att jobba alla dygnets timmar, ofta kvällstid, akuten ska ju alltid bemannas. Det är naturligtvis också psykiskt påfrestande, antal viktiga beslut är mycket högt, och patientklientelet är ibland inte det lättaste att ha att göra med. Som kompensation för detta krävs minskad total arbetstid, hänsyn vid schemaläggning, god uppbackning från andra kliniker och hög ersättning. …Annars är det bara gasen i botten som gäller…!
Tack för ordet,
Nicholas Aujalay MD
nicholasaujalay@hotmail.com
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
