Schock Trauma - sanningen!

Under sista året på min utbildning införde vår chef en frivillig rotation på Schock Trauma i Baltimore, Maryland. En av våra attendings (specialist) hade nyss gjort ett fellowship där i trauma/critical care och talade varmt om den erfarenheten. Vår akutmottagning var ett Level 1 trauma center och vi hade god utbildning i trauma, låt vara att 97% var blunt, mest bilolyckor och liknande.
Henry, min vapendragare under utbildningen, och jag tänkte att det låter bra, men när vi kom till Baltimore och fick våra scrubs och schema började vi ångra oss... Det var typ 120 timmars jobb i veckan, med 28 timmars nattjour var tredje dygn... efter första veckan hade vi förvisso sett en hel del...
Schock trauma i Baltimore är en akutmottagning renodlad för att ta emot allvarliga trauman, mindre saker skickas till vanliga akuten bredvid. Man ingår i ett arbetslag, ca 3-4 residents, en fellow och en attending. Alla residents turas om att vara ansvarig för "the trauma rescusitation" och då är man "hands off" dvs dirigerar från fotändan allt som försigår, som röntgen, ultraljud, CVK etc. Bakom står traumakirurgen och the fellow och styr upp om det behövs. Sjuksyster hade monopol på patientens högra sida med alla infarter etc, och dom är ganska drivna vill jag påstå. Vi fick lära oss att göra ultraljud från vänster sida... I denna miljö är man verkligen dirigent, vill man ha en neurokirurg som konsult säger man till syrran och 15 sek senare säger dom: -Done!
T o m syrran ringer på konsulter om du glömmer...
Var tredje dygn är vi alltså mottagande för akuta patienter, den övriga tiden är avdelningsarbete på surgical intensive care unit etc. Vi fick ca 25-30 patienter under ett dygn, vissa kunde gå hem men många hade allvarliga skador. Skickade bl a hem en ung man som var skjuten i bröstet/ryggen tre ggr..! Vi såg alla kulorna på röntgen bilderna (kulorna var relativt ytliga) och efter fyra timmar gjordes en ny röntgen som var stabil... han fick en spruta tetanusvaccin också. Annars var det full rulle som oftast, CT och operationssal var 10 meter ifrån. Alla rummen var exakt likadant utrustade så man hittade allt var man än var. En gång blev jag själv på en patient, alla andra var upptagna, en äldre man från en trafikolycka, vaken men somnolent och hypotensiv. Med lite infarter, vätska och intubering blev han lite stabilare, började kolla den nyss gjorda CT'n från huvud till tå och såg en relativt stor pneumotorax vänster sida. Sa till syrran igen, att dom kunde ringa mitt team, och fick till svar att dom är på väg, men dom har fastnat i något rondarbete..!
Så in med toraxdränet också och när jag håller på att sy ihop ler "the trauma attending" åt mig:
-So, you fixed the pneumo... what are you going to do about his liver...? Hon hade tagit sig tiden att fortsätta scrolla ned på CT'n och sett allt blod i magen, troligen från levern... lite pinsamt kanske, men det är ju ABCDE etc, jag ville ju inte ha en tension pneumo in my hands so to say... Hon flinade och vi rullade raskt in på operation...
Det är mycket damage control som predikas dvs vi öppnar buken och stoppar blödningen, jösses vad det kan blöda från en lever, men vi packade och fick till slut koll på situationen. Patienten var tydligen alkoholist så hans koagulationsstatus var inte den bästa...
Jag spenderade mycket tid på operation också, jag hade ju tänkt bli kirurg om jag ej blivit akutläkare. Trots att vi jobbade som galningar kändes det inte så farligt, man var adrenalinhög mest hela tiden. En gång hade vi två blödande bukar men båda kirurgerna var upptagna med den första, på intercom fick jag order:
-Prep that one, we will be there shortly!
Hjälpte operationssyrran så gott det gick och "skrubbade in" mig, väntade, patienten var ny hypotensiv trots blod och vätska... Skickade en löpare igen till kirurgerna som svarade:
-Just open him up, we will be there shortly! Hade jag hört detta förut? Vart ska detta sluta..? Lyckligtvis kom då vår traumakirurg så jag behövde inte öppna honom själv...
Som ni förstår är detta en värld för sig, skild från de flesta läkare oavsett specialitet.
Som jag sade tidigare, Henry och jag tyckte vi hade åkt på en nitlott men efter ca 10 dagar hade Henry gjort sin första torakotomi och var hur hög som helst, och efter 14 dagar hade jag gjort min första och våra concerns var som bortblåsta.
Vi hade våra sökare på hemma också och varje gång ett trauma larmades in kom det upp som ett textmedellande på sökaren, ex 22 yo GSW to head.
Själva mottagande enheten hette TRU (trauma rescusitation unit), men efter hand fick vi lära oss att för traumajunkies betyder det sanningen...!
En sidostory är att alla deras scrubs är rosa, initialt valda så att de ej ska försvinna, fula m a o, men alla tog ett set för att visa att man varit på Schock Trauma så det fungerade inte...
Efter en månad var vi nästan lite ledsna över att behöva åka tillbaka till New York. En högst lärorik tid, det var en ATLS kurs rakt av varje dag kan man säga.
Studenttips: vi hade en läkarstudentstudent från Tyskland som var där en månad, vi lärde honom ultraljud och en och annan CVK etc, han var mycket nöjd.

Hittade en länk från youtube, där ser man också helikoptern och den "coola" paramedic som intuberade, och dom rosa scrubsen. Varje fredag och lördag fick vi stå inför tv kamerorna från Discovery Channel, likt residenten i denna film.

http://www.youtube.com/watch?v=cJry_6XNuqI